Välkommen ombord på S/Y Yvette

Sverige Bornholm Tyskland Holland/Belgien Frankrike Spanien Portugal Madeira Kanarieöarna
Cap Verde Atlanten Brasilien Franska Guiana Surinam Tobago Trinidad Grenada / St. Vincent och Grenadinerna Martinique Dominica Montserrat Antigua St. Barts St. Martin Cuba Bermudas Nordatlanten Azorerna Segling från Azorerna till Warnemünde
Segling från Warnemünde till Gävle

senaste

Gävle - Gotland (2.juni 07 - 11.juni 07)
Och så var det dags. Lördagen den 2. juni 2007 kastade vi loss.
Det var många känslor, det är alltid svårt att lämna sina nära och kära. Och just nu undviker vi att tänka att vi ska vara borta så länge. Men det värmer oss att så många vill följa oss via hemsidan och hålla kontakt med oss.
Ett stort högtryck över Skandinavien - underbart med värme - men för vår segling betydde detta att vi fick förlita oss på sjöbrisen. Och som de flesta kanske vet slutar den blåser till kvällen när solen inte längre värmer. Men vi ska inte gnälla över för lite vind, vi får säkert snart så vi tiger.
Första natten stannade vi på Eggegrund, näää - där kunde vi jo i inte segla förbi.
De närmaste dagarna tog vi oss genom Öregrundsgrepen alltid så långt vinden räckte.
Ifrån Grisslehamn tog vi oss med en fin nordlig vind förbi Skärgården ner till Gotska Sandön.
Vi kastade ankaret och njöt av en fin kväll med fågelsång ifrån ön. Nästa dag, när vinden kom, fortsatte vi mot Gotland. Men även denna dag räckte vinden inte hela vägen och det blev motorgång sista biten in till Fårösund.
Vi kom fram den 8.juni kl. 21:30. Nästa dag var för oss en vilodag med promenader, inköp och lite pyssel på båten. Vi fortsatte sedan längst den Gotländska kusten, gjorde något strandhugg, hälsade på i Lickershamn. Det är kul att segla längs kusten här, landskapet är otrolig intressant. Seglingen till Visby var fint, det var plattläns nästan hela vägen från Lickershamn. Här i Visby stannar vi några dagar för att sedan fortsätter söderut.

Ha det så bra!

Nattvakt: Klockan är 1:00 på natten. Solen har gått ner för länge sedan. Men horisonten mot norr är fortfarande rött och ljust. Några molnstrimmor har lagt sig på den ljusa bakgrunden och sätter pricken på i:et. Jag sitter i sittbrunn och håller vakt. Det enda som hörs är vind, vågorna och något knarrande ifrån båten. Jag sitter bakåtvänd och kolla på vågorna hur de försöker komma i kapp oss för att putta på. När jag vänder mig om får jag syn på en jättestor, blodröd halvmåne som sakta stiger ur havet. Denna syn trollbinder mig en stund ända tills ett sig närmande lastfartyg fångar min uppmärksamhet.
upp

Gotland - Öland - Bornholm (12.juni 07 - 22.juni 07)
Visby är verkligen fin. Det finns mycket att se, många backar man kan plåga sig upp och ner för. Ni skulle ha hört Rolfs kommentarer. Men vi sitter mycket när vi seglar, så det är bara bra att få upp konditionen.
Tisdag till Onsdag kom Patrik på besök - han slapp inte undan heller.
Sista natten i Visby fick inte många sova lugnt i hamnen, det blåste kuling och det gungade reellt. Många extra linor blev dragna den natten. När vi gav oss av på fredag morgon fick vi kämpa mot reell sjögång. Men när vi hade seglat ut en bit lugnade det hela sig en aning och vi fick en fin översegling till Ölands norra udde. Nja, nästan i alla fall. Vinden räckte som vanlig inte hela vägen, vid Knolls Grund tåg den slut och det blev motorgång. Tja och med vår motor tåg det förstås några timmar innan vi kunde lägga till i Byxelkrok. Men det var det värt. Vi kom lagom till solnedgången och vilken solnedgång vi fick se! Byxelkrok är ett litet semesterparadis. En mysig hamn med fiskebåtar och all service man behöver. Någon öppnade just en bokhandel när vi var där, gissa vem som gick bort sig i den. Vinden fortsatte blåser från sydväst, inte så lite heller och vi blev kvar i Byxelkrok till söndagen. Men på söndag eftermiddag fanns det inget som kunde hålla Rolf kvar. Så vi kryssade i en sydvästlig, frisk vind ner till Sandvik. Vilket betyder i praktiken att man seglar ca. 2-3 gånger så långt. Men vad gör det om man inte har något annat för sig. Vi passerade även "Blå Jungfrun" men damen var lite vresig i dag. Drygt 7 timmars kryss i Kalmarsund, vi var väldig trötta när vi kom till Sandvik, det kan jag lova. Nästa morgon var vindriktningen lite mer i vår smak. Så efter frukost ca kl. 11:00 fortsatte vi vår resa söderut. Bortsett från några reella regnskurar var seglingen fin. Vi passerade Borgholm och kom till Kalmar kl. 20:00. Hamnen ligger mitt i centrum, vilket är bra om man behöver uträtta någonting. Men för vår smak var det lite för mycket oväsen. Sånt är inte vi van! Vi fick göra några ändringar på våra dricksvattenledningar för att kunna pumpa vattnet enklare mellan tankarna. Det kan vara lite jobbig med såna företag när båten redan är fullpackat med alla prylar, man tror, man behöver ha med på resan. Men va rolig när man hittar sånt man redan efter 2 veckor hade glömt bort att fanns. Vi kastade snabbt loss i Kalmar, vindutsikterna var inte så dåliga och vi längtade till ett lugnare ställe. Vi tog oss till Degerhamn, där bestämde vi att det inte var någon idé att fortsätter i de svaga vindarna. Nästa morgon blåste det frisk från sydväst. Vi lät några dimbankar passera och lunchtid kastade vi åter loss. Vi fick kryssa ut ur Kalmarsundet, sedan fick vi de utlovade SO-vindar. Utklippan passerade vi ca. kl. 23:30. Vindarna var fortfarande fina, så vi bestämde att det var lika bra att segla vidare till Bornholm. Det var tät fartygstrafik under överseglingen och vi korsade några farleder. Ett av fartygen ville vara säker att vi inte hade missat de då vi gick på kollisionskurs. De tände strålkastaren och blinkade till, när Rolf inte ändrade kursen direkt, lyste de rakt på båten med en gigantisk strålkastare. Rolf ändrade kurs och besättningen på fartyget blev nöjd men de lyste ett tag till, kanske för att visa vem som var störst. Vindstyrkan varierade lite under natten, mot morgonen ökade vinden, samtidig som danska Lyngby Radio kom med en kulingvarning. Då fick jag så klart panik! Men vinden lugnade sig igen och vi förstod att varningen gällde för senare. När vi hade passerad Bornholms norra udde försvann vinden helt igen. Småbåtshamnen i Rönne nådde vi ca kl. 15:30. Vi betalade hamnavgiften, åt lite och föll sedan i djup sömn. Vi har ännu inte vant oss att sova riktig under gång. Vi vaknade mot morgonen för regn och blåst. Nu blåste det verkligen kuling. Vi fick skynda oss och dra några extra linor så att båten inte skulle slita sig. Under förmiddagen och tidig eftermiddag blåste det omkring 15 - 23 m/s. Skönt att vara i hamn! I dag är det Midsommarafton, men här firar man inte som i Sverige.
Vi önskar Er alla en fin Midsommarhelg!
upp

Rönne (Bornholm) - Rostock (Tyskland) (23.juni 07 - 9.juli 07)
Danskarna på Bornholm är mycket trevliga. Hamnchefen på marinan i Rönne-Norrekaas vill vi särskild uppmärksamma som en trevlig och uppiggande personlighet på sin cykel.
På Midsommardagen hade vädret lugnat sig. Efter lunchen hade vågorna lagt sig en aning och utsikterna för de närmaste 2 dagarna var inte så illa, så vi kastade loss med Tyskland som mål. Vinden blåste från sydväst och vi ville så klart segla mot sydväst, men vad gör det, det är vi jo van vid. Vi hade seglat ca 2 timmar västerut när vårt navigationsprogram visade att vi seglade rakt söderut!? Sedan visade det även att vi gick i 7,5 knop!? Jag minns inte att vi någonsin har seglat så fort. Men det var inte allt, efter att jag startat om datorn, hoppade båten fram och tillbaka till olika positioner i sjökortet. Nu blev det lite för mycket. Det hade blivit en hel del kondens i GPS-pucken som vi köpt på Clas Ohlson (märke: Haicom). Så vi vände båten tillbaka till Rönne. Nu var det Lördag eftermiddag och butikerna var stängda. Det var bara att vänta till måndag. Vi pratade även med Clas Ohlsson och det var tydligen inget nytt för de. På måndagen beställde vi en ny puck i båttillbehörsbutiken. De lovade att vi skulle kunna få den nästa dag. Men nu var det inte så bråttom längre, väderutsikterna var dåliga med flera kulingvarningar för närmaste dagarna. På tisdagen fördrev vi tiden med att åka buss på olika linjer över Bornholm. Det var riktig kul och ett enkelt sätt att få ett intryck över ön. När vi kom tillbaka till hamnen började vi förstå att vädergudarna nu var på riktig dålig humör. Kulingvarningen hade uppgraderats till en stormvarning med vindar på omkring 27 m/s. Oljudet från vind och vågor går inte att beskriva. Det hela höll i sig i nästan ett dygn sedan gick det över till en vanlig kuling igen. Alla tyckte det var mycket besvärlig, en del blev sjösjuka fast båten låg i hamnen. När vinden tog tag i masten kunde båten kränger mellan 10 och 20 grader. På torsdagen fick vi åter lite normalt väder men vågorna var fortfarande mycket höga. Vi tyckte verkligen synd om charterbåtarna som var tvungna att ger sig av för att hinna återlämna båten i tid. På fredagen den 29. juni kastade vi loss strax efter kl.12:00. Nu var vi försett med en ny GPS-puck
och en bärbar GPS som reserv. Pucken tätade vi i förebyggande syfte med sikaflex.
Vågorna var fortfarande höga och det blåste frisk, så jag var verkligen rädd i början. Men Rolf tyckte inte att det var någon fara och vi seglade med full segeluppsättning i väg. Jag borde kanske nämna att vinden blåste även nu från syd till sydväst, alltså rakt framifrån. Under natten tilltog vinden så vi var tvungna att reva storseglet. Vi seglade nu bara med genuan och gjorde ändå ca 6 knop fart. Vågorna bara växte och sköljde över oss gång på gång.
På lördag förmiddag fick vi några timmar med lite lugnare väder. Vi passade på och åt lite, Rolf försökte lägga sig nere i båten men det var för mycket sjögång. Under dagen tilltog vinden igen och vågorna blev ännu större. Vindriktningen hade nu blivit så vi var tvungna att kryssa. Vårt mål att segla direkt till Wismar övergav vi och valde Rostock i ställe. Vi behövde verkligen vila ut nu. Kl. 22:00 den 30.juni passerade vi hamninfarten
i Rostock-Warnemünde. Vi gick in iden ny marinan "Yachthafen Hohe Düne" direkt vid hamninfarten.
Där finns plats för ca 750 båtar så vi behövde inte trängas.
Ja, vad har vi lärd oss på denna etapp?:
Saltvatten hittar hål in i båten som man inte hade en aning om att fanns!
Ben och armar kan se ut som en regnbåge!
Spisens rostfria stål är hårdare än min näsa (tro inte att jag visa bilder på det)!
Man kan vara vaken i 34 timmar (men vi har sovit i kapp de nu)!
Vi ska stanna här i drygt en vecka för att träffa min familj och vänner. Nu ska vi vara turister, som tur är så är det inget bikiniväder här heller!

Vilken fantastisk tid vi hade i Rostock med familj och goda vänner!
Vi fick se en hel del och blev bortskämda.
För att ta sig över till Warnemünde fick vi använda en barkass och på den hade vi kul, kan jag lova.
Kaptenen är en rolig prick. Marinan har all service man behöver och fungerade fint för oss.
Närheten till hamninfarten gjorde den extra intressant. Nästan varje dag låg ett stort kryssningsfartyg mittemot och på kvällarna fick man ser fina skådespel när de gav sig av. Värst var så klart ett skepp från Bahamas med många
US-amerikaner ombord. Det hade varit en hel del jippon under eftermiddagen, på kvällen fick vi se en uppvisning av 2 bogserbåtar. Har ni någonsin sett bogserbåtar dansar vals och boogie? Vi har!
Sedan var det dags för "Jewels of the Seas" att ta farväl. På Piren spelade de "Time to say goodbye",
skeppet signalerade sin avgång och alla båtar omkring svarade. De gled sakta mot hamnutfarten med en armada av mindre båtar på sidan om. Solen hade precis gått ner och ett fyrverkeri startades vid hamnutloppet.
Man kan få "ståpäls" för mindre.
Det var samtidig vår sista kväll i Rostock och vad kan man önska sig mer än ett sånt farväl?
upp

Rostock - Kiel (10.juli 07 - 15.juli 07)

Från Rostock tog vi oss via Kühlungsborn till Grossenbrode-Fähre vid bron till Fehmarn. Seglingen från Kühlungsborn till Grossenbrode var åter väldig jobbig. Vind i kulingsstyrka, höga, korta vågor på grund av de grunda vatten i området. Ett försegel blåste sönder och vi var glada när vi kom i hamn. I marinan i Grossenbrode-Fähre stannade vi mellan den 11. och 15. juli. En marina vi verkligen vill rekommendera. Det är en gammal färjehamn, lite trång men inga problem alls att ta sig in. Och väl inne i hamnen ligger man helt skyddat för vind och sjö. Det är en privat marina som drivs av en familj. De sanitära utrymmen är fantastisk och man hittar allt man behöver. Cyklar får man låna gratis för att ta sig till närmaste ort (3 km). Seglarna som ligger permanent på marinan är otrolig snälla. När de fick se att vårt segel var sönder satt de i gång och ordnade transport till segelmakaren. Seglet blev lagat till nästa dag och Monika och Hartmut ställde åter upp och skjutsade oss dit. Segelmakaren hade gjort ett reellt jobb. Vi blev positiv överraskat över både kvalitet och priset. Vi fick åter besök av goda vänner och fick en trevlig tid.
Saken är bara den, ska vi någonsin komma till Nordsjön och vidare måste vi segla vidare. På Söndag morgon var det bara en svag vind men vädertjänsten lovade vind från ost-nordost. Det var bara att kasta loss. Tro eller ej, men vi fick segla hela vägen till Kiel i en fin vind akterifrån. Vi nådde Kiel-Holtenau efter 8 timmar och gjorde fast i marinan utanför slussen till kanalen.
upp

Nord-Ostsee-Kanal (Kielkanalen) (15.Juli 07 - 19.Juli 2007)

Vår första resa i en kanal var nu nära. Hela kanalen är drygt 98 km lång. Vi hade planerat att göra genomfarten på två dagar. Fritidsbåtar får bara köra så länge det är ljust. Man får inte segla men man kan sätta ett stödsegel under förutsättning att man sätta upp konen som visar att man motorseglar.
Väderutsikterna för nästa dag var utmärkt (vi får jo alltid komma ihåg att vi inte har så stor motorkapacitet) och vi ställde klockan på 04:00. Vi trodde att det skulle vara full fart på fritidsbåtarna så fort det blir ljust, men alla sov mycket längre. Vi ville gärna ha någon annan segelbåt med oss när vi nu skulle slussa för första gången. Jag anropade slussvakten via VHF och han sa att det var bara att komma och beakta ljussignalerna för infarten. Kl. 07:00 fick vi sedan sällskap av en tysk segelbåt. I slussen finns låga bryggor som fritidsbåtarna förtöja i. Hur enkelt som helst. Sedan går man upp till slussvakten och betala för kanalfärden, tillbaka till båten igen och så börjar de öppna portarna in i kanalen. Nivåskillnaden mellan Östersjön och kanalen var den dagen bara någon decimeter.
Visst kändes det i början lite frustrerande när de andra båtarna drog ifrån oss i kanalen. Men snart upptäckte vi hur fint det var. Det hände någonting hela tiden, möte med gigantiska båtar samtidig som en annan stor båt hinner i kapp. Ett fantastisk fint landskap och mycket fågelsång. Så vi tyckte inte längre att det var så farlig att krypa fram i 3 knops fart. Solen brände och vi fick snart sätta upp ett solskydd. Till lunch hade vi klarat en tredjedel av kanalen.
Vid Rendsburg finns de enda marinor i kanalen och vi gick in till Rader Insel.
Under eftermiddagen gick temperaturen upp till över 30 grader i skuggan, i båten 36 grader.
Nästa dag fick vi motvind mellan 10 och 13 m/s. Det var alltså ingen ide för oss att gå vidare. Så återigen väntade vi på gynnsammare vind. Resan har hittills tagit mycket längre än vi hade tänkt oss. Men vi är jo inte bundna direkt. Att bara kämpa mot kulingvindar är inte det vi är ute efter. Att vi inte alltid kan undvika segling i dålig väder är en helt annan sak. På onsdagen fortsatte vi vår resa på kanalen med mycket motvind. Vi fick övernatta i kanalen en gång till. Idag är det Torsdag 19. Juli, och vi är nu i Brunsbüttel. I morgon bitti ska vi slussa ut med tidvattnet och om vinden tillåter har vi tänkt att ta oss till Helgoland. Det blir spännande att komma ut i Nordsjön för första gången. Få se om vi har gjort våra hemläxor när det gäller tidvatten. Tur att det nästan alltid finns folk man kan fråga.
upp

Brunsbüttel - Helgoland - Scheveningen (Holland) - Nieuwpoort (Belgien) - Dieppe(Frankrike)
(20.Juli - 13. Augusti)

Den 21. Juli var det då dags för vår utslussning. Med första tidvattnet seglade vi ut till Cuxhaven. Vi inväntade nästa högvatten och fortsatte ut ur floden Elbe till Nordsjön och Helgoland. I Elbe är det ganska så strömt och fast vi inte seglade så fort visade loggen 9,3 knop. Det tyckte vi förstås om, vi testade även att gå motströms men ni kan väl tänka er hur det gick. Helgoland är en mäktig röd klippa som reser sig 60 m ur havet, så det är svårt att missa.
Men väl på Helgoland var vi åter fast. Det var ingen idé att försöker, för det gjorde några andra och de kom efter några timmar tillbaka. Hamnen var väldig full och vi log förtöjda i 10-paket längst med bryggan. Gissa om det blev livat i nätterna när det åter blåste upp reellt. Så kom en väderlucka för de som ville ta sig söderut eller österut till fastlandet. Nu fanns bara de båtar kvar som ville vidare i riktning Holland och livet i hamnen blev mycket lugnare. Det gäller att acceptera läget och göra det bästa av tiden man ligger stilla. Helgoland är jättefin och dessutom ett litet skatteparadis (tullfria cigaretter). Vi promenerade mycket och fick upp konditionen reellt, även på Rolf. Vill man ta sig upp till övre delen av Ön får man går i många trappor. Det finns ett fantastisk simbad med bastuanläggning och vi njöt av värmen. I Tyskland bastar män och kvinnor gemensamt utan badkläder. Det var något nytt för Rolf. Vi var även på Helgolands grannö Düne. Stränderna där var för alla slags badgäster öppen: folk med och utan badkläder, helt påklädda och såna med päls. De påpälsade var knubbsälar och gråsälar. De simmade nyfikna rund bland all folk som badade och många berättade att de kunde vara riktig närgångna. Men vattentemperaturen var endast 17 grader och det räckte inte för att locka oss. Sammanlagt var vi 10 dagar på Helgoland. Den 1. augusti lämnade vi ön.
Första timmarna var vi tvungna att kryssa men sedan kom en fin NW-vind och vi rundade Holland. Som vanlig hade vi vår fiskelina ute och äntligen kom vårt första napp. En näbbgädda, inte stor men tillräcklig för att stekas.
Normalt brukar vi bara få en massa tång och sjögräs.
I höjd med Scheveningen vred vinden till SW samtidig som tidvattnet vände mot oss. Så det var bara att följa efter strömmen av holländska båtar in i hamnen. Där i hamnen kände vi av hur trångt det är i Holland.
När vinden vred mot S-SO följde vi med tidvattnet vidare söderut. Förbi Rotterdam tog vi oss utan problem, det var söndag och trafiken var inte lika tät. Vi fick en reell lucka och seglade över trafikleden utan panikkänslor.
Utanför Holland hade vi två otäcka närkontakt med fiskebåtarna, båda trålare. Båtarna hade tagit in sina redskap och var på väg tillbaka till kusten. Vi såg med kikaren vilken kurs de hade och var säker att de skulle passera bakom oss med god marginal. Men vad vi blev överraskade när de ändrade sin kurs allt eftersom vi passerade framför de. Det såg ut som om de siktade noga på oss, de skulle helt enkelt passera framför oss och då så nära att vi var tvungna att väja. När de väl hade passerat oss återgick de till tidigare kurs in till kusten. Det vill säga de körde en stor båge för att retas med oss. Vi undrade om någon svensk politiker kanske har sagt något dumt i Brüssel?! I de Belgiska vatten var det tvärsom, där ändrade trålarna på långt avstånd kursen så de skulle slippa närkontakt med oss. Vi hoppades nå Frankrike efter denna etapp. Men under natten utanför Zeebrugge försvann vinden helt. Vi drev med tidvattnet och fick hjälpa till med motorn. På morgonen passerade en kalltfront med mycket vind och på eftermiddagen vände vinden åter till SW och avgjorde så valet av vår nästa stopp, det blev Nieuwpoort inte så långt från gränsen till Frankrike. SW-vinden höll i sig en dag till och vi passade på att kolla lite på sta`n. Här i hamnen finns 3 marinor som sammanlagt har 1000 båtplatser. Vi gillar atmosfären här men så klart, det är lite bittert när man inte kan komma vidare som man har tänkt sig. Den 8. augusti vred vinden till NNO, rätt riktning men nu lite för mycket för vår smak. Havet är grund här och det finns otaliga sandbankar som pressar upp vågorna och där det är djupt får inte vi segla för alla TSS (farleder för riktig stora skepp). Dessutom har jo sand en benägenhet att flytta på sig.
Den 10. augusti, på eftermiddagen fortsatte vi mot Söder. Vi kom till Calais sedan försvann vinden. Vi hade ingen lust att gå in till hamnen så vi guppade i dyningarna fram till morgonen för att passera Dover Strait med hjälp av tidvattenströmmen. Efter soluppgången fick vi dessutom lite vind och passagen gav inga problem. Trafiken var tät men det kändes aldrig farlig för sikten var god och man såg på långt håll vart fartygen var på väg och hur fort de gick. Vi tyckte det var lika bra att segla vidare så långt vi kunde. Vinden försvann någon gång under dagen men då väntade vi tills den kom tillbaka. Till kvällen blev det nästan vindstilla och vi guppade 10 timmar ute i Engelska Kanalen i höjd med Dieppe. Rolf passade på och testade lite fiske och strax före solnedgången fick han napp. 6 fina makrillar på en gång. Sedan fick han inte fiskar mera, någon måste jo äta upp all fisk. Det jag gillar mest med nattvakten här är marelden. Vattnet omkring båten glittrar som en stjärnhimmel. Miljontals små diamanter. Denna natt kom vi in i ett fiskstim som jagade nära ytan. Jag kunde se fiskarnas siluett och hur de rörde sig i vatten. I bland kom det riktig stora bjässar som kollade in båten och försvann. När vi mot morgonen åter fick en svag vind att segla i, bestämde vi oss att anlöpa Dieppe. BBC varnade för en frontpassage på tisdagen och vi har inte tänkt att utforska Baie de la Seine närmare. Hittills har det inte varit några problem med hamnarna. Vi väljer de vi kan anlöpa oavsett tidvatten och väder. Visst kan det vara lite strömt i bland, men det är vi jo förberedd på. Tidsvattenskillnaden här i Dieppe är omkring 8 meter. Det enda vi känna av är hur jobbig det är att ta sig upp för landgången. Vi är nu i Normandie och andra världskriget gör sig överallt påmint. Hamnen ligger mitt i stan, ändå är det rätt så lugnt här. Vi ska se oss omkring lite, fylla våra förråd och fortsätter sedan till Cherbourg.
upp

Dieppe - Cherbourg - Alderney (Kanalöarna) - Camaret
(14. Augusti - 31. Augusti)

I Dieppe fick vi vara kvar längre än vi tänkt oss. Vädret lämnade inga alternativ. Så det blev en hel del promenader på stranden och genom staden. Vi log med båten längst in mot kajen och blev dagligen beskådat av många förbipasserande. Det var ganska kul i början men efter några dagar kände man sig som i apbur. Fattades bara skylten "vänligen, mata ej!". Så när vädret kändes lite säkrare ville vi bara komma vidare. Väderprognoserna varslade om en frontpassage, men den skulle sker ganska snabb och vädret skulle lugna sig strax efteråt. Några timmar kulingvindar på natten, men sedan skulle vi få det fint. Vi hade kollat flera vädertjänster på internet och de visade ungefär samma prognos, ja och en sak hade de alla gemensamt: de hade fel allihopa!
Det blev ingen snabb frontpassage och vi fick segla i kuling ända till Cherbourg.
Att sova var det inte att tänka på i sjögången. Och om det inte var nog så ville autopiloten inte längre vara med, han tyckte väl inte om vädret heller. Så vi fick handstyra hela natten och nästa dag, vilket var ovan. Under de värsta timmarna fick Rolf göra hela jobbet, jag tordes helt enkelt inte. Men för eller senare var jag jo tvungen att byta av honom och det gick bättre än jag trodde.
Kl. 11:00 nästa dag ankrade vi i förhamnen i Cherbourg. Vi ville vänta någon timme tills vinden skulle lugnar sig för att angöra hamnen. Vi hann lagom göra lunch när hamnchefen kom i gummibåt och erbjöd oss plats i hamnen, vädret skulle blir ännu sämre!? Det fanns inte mycket att fundera, vi tackade ja. Så efter intagen lunch åkte vi in i marinan och blev av hamnpersonalen väl omhändertagen. Vi såg säkert väldig slut ut för båtgrannarna och hamnpersonalen hjälpte oss att förtöja. Båtgrannarna frågade varifrån vi kom och när vi svarade från Dieppe såg de förskräckt ut. Det är nog tur att vi inte har någon vindmätare, då är man inte så medveten om hur mycket det blåser, man gör bara sitt "jobb". Vi sov lugnt i många timmar, sedan gick vi till hamnkontoret, betalade och kollade på vädret. Då förstod vi: kallfronten hade kommit i kapp varmfronten (ocklusion eller så), det hade bildats en tråg som sedan utvecklades till ett eget lågtryck. Nu var vi extra glad att vi var i hamnen, för vädret skulle vara riktig dålig de närmaste dagarna. Tiden i Cherbourg gick åt för att ordna och torka i båten, några promenader, inköp och möten med andra seglare. Och så var vi jo tvungna att införskaffa ny autopilot. Vi gick runt i butiken och kollade på smågreijor och butikspersonalen brydde sig inte ett dugg i oss. Men när de väl fattade vad vi i äntligen skulle köpa, blev det en jäkla fart på de. Synd att det alltid ska vara på detta vis. Nu var vi alltså klar att segla vidare, även vädret hade blivit bättre. På vår nästa etapp skulle vi förhoppningsvis nå fram till Biscayan. Vi mellanlandade på Alderney, en av Kanalöarna. Tidvattenströmmarna är otrolig starka här och man är tvungen att räkna noga. Nästa morgon fick vi dimma och det blev ett nervöst väntan om vi skulle hinna i väg. När det så lättade skyndade vi oss i väg. Vi ville utnyttja strömmen mellan Öarna, men det var otäckt att segla i vatten som verkar koka och som slet i båten. Vi seglade sedan vidare långt ute till havs och äntligen på en sydlig kurs. Strax före infarten till Chenal du Four såg vi våra första Delfiner. Vi var tvungna att nå infarten till sundet senast kl. 21:00, att ta sig igenom där mot tidvattenströmmen är inte att tänka på. Så Rolf satt lite extra fart på båten och vi hann. Vi tog nu kurs mot Camaret, vinden hade blivit hård och vi kastade ankare i lä av den branta kusten, kl. var nu 1:30 på natten. Efter 2 nätter åkte vi till andra sidan in i marinan, det blev så sakta dags att kolla läget inför Biscayan. För tillfället fanns ett stort stationärt högtryck i regionen och det blåste en frisk nordlig vind. Vi bestämde oss att gå raka vägen över till La Coruna i Spanien. Det följde en dag med inköp och förberedelse och några timmars samtal med vår fransk båtgranne som kände till regionen mycket väl. Han lyckades övertyga även mig att det inte var så farlig med Biscayan och att vädret såg lovande ut. Ca 3 dygn och vi skulle vara framme, bara sista biten fick vi räkna med kulingvindar, men allt akterifrån. Bretagne verkar vara jättefint och vi ska ta oss mer tid i regionen när vi ska tillbaka.
upp

Biscayan (31. augusti - 3. september)

Den 31. augusti kl. 10:00 lämnade vi Camaret i Frankrike för seglingen över Biscayan. Det kändes pirrig kan jag tala om. Vår franske vän kom med en aktuell väderprognos och sa att det inte fanns några konstigheter de närmaste 4 dygn. Han önskade oss lycka till och sa att vi skulle få det jätte trevlig i Spanien och Portugal. Ett leende på läpparna, några ord spanska och dessutom har jag jo rätt hårfärg. Undrar hur han menade!
Första dagen var lugnt och det hände inte så mycket, men på kvällen fick vi sällskap av några Delfiner. Gud va fint det var när de simmade med båten. Natten var ganska lugnt och vi hade inte särskild mycket vind. Efter soluppgången blev det lite mer fart. Plötsligt ropade Rolf att han hade sett en Val blåsa. Javisst, tänkte jag men gick ändå upp för att kolla. Och då blåste den igen, nu lite närmare. Jag hämtade kameran vi väntade som spikat på nästa blåsten. Men någon bild blev det inte, vi skrämdes enormt när valen dök upp ca 5 meter på sidan om båten, kollade in oss och sakteligen dök igen. Den var betydlig större än vår båt och känslan av förskräckt lycka går knappt att beskriva. Vi tror att det var en Sillval. Vi fick se Valar och Delfiner fler gånger och vi lyckades fånga några med videokameran. Sista dygnet började vinden ta i reellt. På morgonen fick Rolf plötslig ett Bottennapp (havet var mer än 4000 m djupt)!? Det kändes i alla fall så. Han försökte vända båten och jag skrek, vi seglade i reell sjögång. Men det hjälpte inte i alla fall. Fisken tog med sig all rev som fanns på rullen och sa inte ens tack.
Det kändes tydligt att vi började närma oss kusten igen, havet blev grundare och sjön växte. Vi anpassade kursen och tyckte det var bättre att segla ner till Corme i stället för La Coruna. Sent på kvällen, exakt 3 1/2 dygn efter vår avresa i Frankrike, kastade vi ankare i hamnen.
upp

Spanien (3. september - 26.september 2007)

Vi stannade 2 dagar till i Corme, vilade och vandrade omkring i orten. Men även om det var gratis att ligga i hamnen var det inte så riktig i vår smak. Vi seglade 20 nm längre söderut och ligger nu i Ria de Camarinas. Vi ska ligga någon dag i marinan för att fylla våra förråd och sedan flytta till någon fin ankarplats. Kusten här är full med skyddade ankarvikar, rena drömmen. Och gissa vad vi har hittat mera: Sommaren. I dag har vi 35 grader under solskyddet i sittbrunn och då förstår man mycket väl varför de har siesta här nere. Fiske verkar vara ett rent folknöje, varje sen kväll invaderas kajen av ortsborna. Så Rolf försökte också, han använde musslor som bete och det fungerade fint. Men efter ett tag fick han se att ett helt stim hade samlats för att äta upp musselresterna som hade hamnat i vatten. Då tog han försiktig håven och lyfte helt enkel upp 3 stora fiskar, på ett halvt kilo styck, med en gång. Det kallar man rovfiske, eller hur?
Vi stannade nästan en vecka i Camariñas, både marinan och orten med sina invånare var trevliga.
En dag mötte vi hamnchefen på piren, "muchos sardiñas, muchos sardiñas" lät han och pekade på fiskebåtarna. För säkerhetsskull tog vi med en plastkasse och lite pengar. Och verkligen, båtarna som hade kommit in var till bristningsgränsen full med sardiner. Alla inblandade var överlyckliga och de delade gärna med sig till oss fattiga seglare. När vi ville betala viftade de bara med armarna. Vi delade sardinerna med några andra seglare för vi kunde omöjlig äta de själva. Medan jag tog hand om fiskarna stannade Rolf för att hjälpa till.
Nu var det dags att lämna denna "Costa del Morte", dödens kust, som denna biten kallas. Hela vägen längs kusten står många vindkraftverk och de står där inte utan orsak.
Från Camariñas seglade vi vidare i fina dagsetapper till Finisterre och Muros. I Muros kunde vi bara ankra i en vik utanför orten. Det hade börjat brinna i skogen nordost om Muros och hela området låg i tät rök. Enlig tidningen brann minst 1000 ha. Det flög 6 flygplan och 2 helikopter, de tog upp vatten i havet och flög sedan upp till branden. Så på morgonen seglade vi vidare till Riveira. Att segla nära kusten här kan vara lite knepig, vinden ändrar sig hela tiden. Man seglar i sjöbris och när man ska ta sig in i fjorden så får man för det mesta frisk till hård motvind. Bergen är höga och pressa ihop och styr vinden.
Riveira är en större stad som lever i huvudsak på fiske och tillhörande industrierna. Marinan bjöd en mycket bra service och var inte så dyrt. Från Riveira åkte vi buss till Santiago de Compostela. Vi hade hört så mycket om denna vallfärdsort att vi själv ville se den. Och den var värt resan! Staden var fyllt med pilgrimer från alla världens hörn, de flesta var ungdomar. Själva bussresan var också värt pengarna. På morgonen åkte vi på motorvägen dit. Men på kvällen tåg vi bussen som åkte genom byarna. Vi satt lång fram i bussen och jag har aldrig hört Rolf säger så många gånger "oj då, ojojoj, oj hur går det där". Bussbolaget heter "Arriva" och då förstår ni kanske att det gick undan.
Från Riveira seglade vi vidare till öarna Islas Cies. Ett naturskyddsområde som man delvis får går i land. Det finns en del fina vandringsleder och naturen är fantastisk, tillkommer att vi hade fint väder och trevligt sällskap med andra seglare. Här mötte vi också Sverker, en svensk ensamseglare. Det var kul att prata svenska med någon utomstående igen. Till helgen sökte sig många spanska båtar till öarna, men det kändes inte alls trångt. Spanska motorbåtar verkar gillar svenska segelbåtar. Sverker markerade sitt ankare med en liten boj, den använde en motorbåt som förtöjning. Sverker fick åka dit och hämta sin boj så de inte skulle lyfta upp ankaret för honom. Framför oss ankrade en ung man med sin motorbåt och när vattnet åter steg började han dragga. Han var så upptagen att lyssna på musik och läsa att han inte märkte någonting. Hans båt hade en reell gummilist, så vi bara satt och väntade på hans reaktion när han skulle stöta på vår båt. Det sa "dunk" och spanjoren hoppade nästan i sjön. Han placerade snabbt några fender emellan, startade motorn och drog upp ankaret. Han bad flera gånger om ursäkt och åkte sedan tillbaka till fastlandet, stackaren. Måndagen den 25. september tog vi oss över till Baiona. Marinan är dyrt (21 €) och vi kommer inte att stanna längre än vi behöver. Nästa etapp ska föra oss till Portugal.
Vi har varit ca 4 veckor i Galicien och vi kan bara rekommenderar alla att ta sig tid vid denna kust, man missar mycket om man bara seglar förbi. Även med bil eller husbil är den ett äventyr. Överallt hittar man ensamma sandstränder med kallt vatten (15 - 18 grader) och en fantastisk natur.
upp

Portugal (26.september - 13.oktober 2007)

På kvällen den 26. september lämnade vi Baiona i Spanien med mål Póvoa de Varzim i Portugal. Det är dryga 50 nm och då passade det bra att segla på natten. Vinden var fortfarande nordlig och vågorna hade gått ner till omkring 3 meter. Men vi visste jo att de skulle lägga sig lite mera under natten. Klockan var 23:30 när vi seglade över gränsen, nu fick vi ställa klockan tillbaka 1 timme. Vi höll oss hela vägen långt bort från kusten, i de grundare områden är det fullt med olika fiskeredskap som delvis är dålig markerat. I höjd med Viana do Castelo blev vågorna märkbar lägre, vinden vred mera på nordost och resan blev trevligare. Mot morgonen fick vi hjälpa till med motorn då vinden periodvis försvann. Vi kom tidigare än planerad till Póvoa de Varzim och funderade ett tag om vi skulle våga går in i mörkret eller fortsätter till nästa hamn. Vädret var lugnt nu och vi tyckte att vi skulle göra ett försök. Vi gjorde fast vid incheckningsbryggan och föll i djup sömn. Efter vi hade avklarat alla formaliteter fick vi en plats i marinan och glädjen var stor när vi såg att även Sverker hade tagit sig hit. Här betalar vi bara 11 euro per dygn och då ingår el, vatten, dusch, internet på hamnkontoret. Väljer man att ligger kvar längre får man reella rabatter. En hel del engelska båtar ligger kvar här över vintern. Här mötte vi även Walter (en Leksing), som hade träffat kärleken och därför bytte till en större båt som de ska segla jorden runt med. Det är fortfarande sommar här och just nu känner vi oss som i paradiset, igen. Härifrån kan man åka metro ända till Porto, vilket vi såklart ska prova på. Här är även butikspriserna mera rimliga. Euron har drivit upp priserna i de flesta länder som vi har passerat.
Jo längre vi stannade i Póvoa de Varzim, jo bättre trivdes vi. En liten stad där människorna bryr sig. I affärerna, på gatan, i marinan, i metron .... var som helst. Vi satt på en parkbänk och åt fikabröd, när vi letade efter en papperskorg och inte hittade den närmaste direkt, ropade och pekade folk omkring oss vart vi skulle gå. När vi satt utanför livsmedelsbutiken och inte passade rycksäcken så noga, kom direkt en man och sa att vi skulle se upp. Och all hjärtlighet och öppenhet vi mötte kändes alltid helt naturligt. Servicen och bemötandet i marinan var enastående och vi hoppas att vi kan lägga till där igen. Själva staden är en vild blandning av gammalt och nytt. Här är många hus på utsidan klädd i kakel. Kakel i alla tänkbara format och färger. Vi strövade en hel eftermiddag omkring och såg på kaklade hus och då hann vi bara se en bråkdel. Det fanns inget hänsyn till grannens färgsättning. Mönstren kunde vara så ...., vi stod bara där och glodde. Husägarna blev jätteglad att vi tog kort på deras hus. En talade lite engelska och förklarade för oss att kakel var det enda som klarade den fuktiga vintern bra. Hoppas de aldrig får våra inskränkande regler hur man ska måla eller klä fasaden. En dag fick vi uppleva en katolsk procession. Vi förstod inte riktig vad det rörde sig om men det var jättefin och gripande.
Och så åkte vi så klart metro till Porto. Att lösa biljetter vid automaten var inget problem då det fanns, så klart, någon som hjälpte. På varje metrostation gick någon i fin uniform som tog hand om oss resande. Porto är värt flera besök. Gamla staden nere vid floden finns på världsarvslistan. Smala gränder som känns spännande att promenera igenom. Och när man väl stå nere vid floden ser man de på andra sidan. Alla stora, kända Portvinsmärken. Över till andra sidan tog vi oss via Eifel´s bro. En järnkonstruktion i samma anda som Eifeltornet. På eftermiddagen åkte vi med bussen tillbaka till metrostationen, helt nyktra. Under resan tillbaka med metron lärde jag mig uttala Póvoa de Varzim på rätt sätt (till glädje för våra medresande). Vid varje station sa en trevlig röst vart vi var på väg.
Men vad hjälper det att man trivs när man vet att vintern inte är så trevlig i denna region. Efter några samtal med killarna och kontorsdamen på marinan insåg vi att vi får lov och fortsätter söderut innan hösten och vintern kommer ikapp oss. Så följde några dagar med underhåll, inköp och stuvande. Sjökorten och hamnbeskrivningar för vårt nästa mål kom och då var det bara att ta farväl. En enorm överraskning blev slutnotan på marinan. Det skulle ha kostad 144 EUR, men då vi hade stannat mer än 11 dagar fick vi rabatt och betalade månadspriset som log på 90 EUR. Det har vi aldrig varit med om tidigare. På lördagen tog vi farväl av besättningarna på "Herrman Heinrich" och "Blue Nose", sedan kastade vi loss. Väderutsikterna var mycket bra och vi såg fram emot seglingen. Ändå hade vi ca 620 nautiska mil framför oss. Nu undrar säkert ni, som inte vet än, vart vi tänkte ta vägen?! Vi var på väg till Madeiraön Porto Santo!
upp

Madeira (13.oktober - 14.november 07)

Det kändes lite vemodig när hamnen i Póvoa de Varzim så sakta försvann bakom oss. Vi seglade först utåt för att bli kvitt all fiskeredskap. Att segla på natten nära Portugals kust är inte att tänka på. Redskapen kan ligga enda ut i 100-meter djupt vatten. När detta var avklarat lade vi kurs på Porto Santo. Och så fick vi se en segelbåt med kurs längs kusten, kikaren åkte fram och vilken glädje, en svensk flagga. Det var "La Bamba" från Göteborg, tur att det finns VHF. Första natten såg vi några fiskebåtar och fraktfartyg på håll. Andra natten i höjd med Lissabon gick ett åskväder. Så mycket mera hände inte.
Vinden blåste stadig ifrån norr, så själva seglingen krävde inte några stora ansträngningar.
Och så väntade vi på napp. Första fisken var för stor så bete och tafs försvann, nästa fisk släppte och Rolf blev helt förtvivlad. Nu kom större trekrok fram och då fastnade den. En jättefin Guldmakrill. Spänningen var enormt innan vi äntligen fick fisken ombord, det är jo inte bara att stanna när man har segel uppe och gör ca 6 knop fart. Två dagar senare fick vi åter en Guldmakrill. Båda nappade mitt på dagen och som bete använde vi en vit gummifisk som surfade på ytan.
Under själva seglingen hände inte särskild mycket. Vi la aldrig upp något vaktschema utan bytte av varan som vi orkade. På dagarna var vi oftast båda vakna. Och så på sen eftermiddag dag 5 fick vi se Porto Santo. Klockan 22:30 kastade vi överlycklig ankare utanför hamnen. Hela resan tog alltså 5 1/2 dygn. Nästa förmiddag förflyttade vi oss in i marinan för att klarera in. Trots att öarna tillhör Portugal, vill de har lite extra koll på båtarna och deras besättningar. Men vi tycker inte att det gör något, man ska ta seden dit man kommer.
Ön Port Santo är ca 41 kvadratkilometer stor och mycket karg. Vädret är torrt och varmt. Vattnet är omkring 25 grader varmt, äntligen! För att se lite av ön följde vi med på en rundresa med buss, en taklös buss som kördes av en ung kille. Vi satt längst bak och känslan av att åka berg och dalbana var nära. Chauffören trodde visst att han körde rally. Han stannade på 4 olika utsiktspunkter där vi alla så klart tog massvis med bilder. På ön byggs fler och fler dyra sommarhus och butiker. Prisnivån ligger betydligt över Portugals, men så är jo också transportvägarna långa.
I marinan betalar vi 20,87 EUR per natt. De flesta andra båtar, som är större än vi, väljer att ligga för ankare utanför hamnen. Men då får man vänja sig vid att båten rulla en hel del. Vi passade på och fixade lite på båten, målade på piren den obligatoriska hälsningen att man har varit här och valde sedan också att ankra några nätter utanför hamnen. Då blev det bad och båtens vattenlinje blev rengjord, vi skulle ha höjd den lite till. Så sakta fick vi lust att komma vidare till själva Madeira. Vi tog oss än en gång med jollen i land. Denna gång ville Rolf landa på stranden för att korta av vägen till sta`n. Jo då, landningen gick hyfsat i dyningarna, jag klarade mig med en blöt rumpa. Strax innan det blev riktig mörkt skulle vi med jollen tillbaka. Jag satt redan halvblött i gummibåten och Rolf skulle precis ta sats för att komma upp.... Vågen kom, fyllde på lite vatten i jollen och puttade på den, tja och jollen puttade på Rolf..... Men han klarade hatten! Det blev Rolfs första bad i Atlanten.
Som två blöta hundar, ösandes med en gympasko, tog vi oss tillbaka till båten.
Ny dag, nya tag! På torsdag morgon gjorde vi oss klar för överseglingen till Madeira. Ingen svår navigation, man ser ön hela vägen. Att det var fullt i Funchal visste vi, när vi så passerade Quinta do Lorde Marina blev det alldeles för frestande att lägga till. När vi närmade oss marinan kom en av de anställda ut i gummibåt och hälsade oss välkommen. Vilken service! Marinan är jättefin och fräsch. När man går in på toan vill man nästan ta av sig skorna. Vi betalar 21 EUR per dygn eller 127 EUR i veckan. Bara synd att den ligger så långt ifrån allt och att det blåser hela tiden. Varje gång man stanna till någonstans träffa vi i princip samma segelbesättningar. Det känns riktig trevlig.
Söndag eftermiddag seglade vi till öns sydsida, till Funchal. Vi ankrade utanför marinan och nu är det nära till allting. Det är bara att åka med jollen i land och kanske tvätta hatten på vägen hem.
Till slut blev det plats i marinan och vi flyttade båten dit. Det känns säkrare när man vill ge sig ut på vandringar och andra äventyr. Flera båtar har haft problem på ankringsplatsen och började dragga. Funchal är väldig fin. Det är många turister här men de flesta är lite äldre och därför är det rätt så lugnt. Många affärer, men priserna är inte så plånboksvänlig. Det finns otrolig mycket att se, många vandringsleder med olika svårighetsgrad. Tillsammans med två andra svenskar hyrde vi en dag en bil och utforskade ön lite mera. Erik som körde, brukar bo på Madeira några månader på vintern och hittade fint till alla fantastiska ställen. Naturen är minst sagt spektakulärt.
En dag hälsade vi på segelskolfartyget "Älva" från Stockholm och fick en underbar guidning ombord.
Vilka fantastiska ungdomar! Så klart var de tacksamma för alla bus-tips de fick av Rolf.
Man kan ta sig fram på många olika sätt på Madeira. Vi gick, åkte linbana, buss och en gång tom taxi. Mest spännande var att åka buss upp till bergen. Motorerna fick verkligen jobba. Uppåt var intressant, men ner var rena äventyret. På turistbyrån frågade jag om de kunde rekommendera en lätt levadavandring, resultat blev att vi åkte en morgon upp till Ribeiro Frio. Där kollade vi först på en fiskodling för öring och sedan gick vi längs levadan hela vägen till Portela, 11 km. Det var en fantastisk dag, en regnskogs liknande natur, men damen på turistbyrån hade visst glömt att nämna att man inte fick vara höjdrädd på denna led. På kvällarna gick vi ofta en sväng ut på stan. Det är en fin stämning med många uteserveringar, musik och så finns WI-FI zoner. Man har gratis tillgång till internet via WI-FI Madeira. Mycket trevlig service. Vi är jättetacksam för all e-post vi får. Det är kul och veta att ni följer vår resa och så vill man jo alltid veta hur det är hemma i Sverige. Dagarna går fort när man har kul, men efter 2 veckor i marinan mitt i centrum längtade vi till mer lugn och ro igen. Vi klarerade ut och la kurs på Graciosa, ca 280 nm.
upp

Kanarieöarna (16.nov 2007 - 10.jan 2008)

Vi fick en fin segling ner till Graciosa, som är lilla grannön till Lanzarote. Vi behövde 2 1/2 dygn för denna etapp.
När vi åkte in i hamnen fick vi se en hel del folk uppe på piren och så ropade en tysk röst att vi kom precis i rätt tid, för de hade fredagsparty. Det var Jochen och Susanne från tyska "Jurmo" som vi träffade senast i Camariñas i Spanien. Vilken glädje! Vi somnade ändå tidig denna kväll. Nästa morgon hann vi bara komma upp då kom Jochen med färsk frukostbröd. Vi hann äta hälften då knackade någon på: "är det någon hemma?". Förvånade gick vi upp och där stod en liten person med pigga, glada ögon; Sylvia från svenska båten "Chiquitita". Snart kom även hennes man Arne och så var vi i gång. Sylvia och Arne har seglat 6 år mest i Karibien, nu har de varit hemma i 2 år. Nuvarande långsegling är på obestämd tid. Vi hann prata i några minuter då kom Björn, en norrman och tyckte det var trevlig att få prata med andra skandinaver. Möten med andra seglare är det bästa som finns.
Att marinan skulle vara prisvärt hade vi redan läst och hört. Men hur billig, det fick vi först veta på måndagen, när hamnkontoret åter öppnades. Vi betalar 3,91 EUR per dag men då finns varken vatten eller el på bryggorna.
Här på Graciosa är tempot åter mycket lugnt, mañana.
Vi behövde några dagar för att varva ner från storstadstempot i Funchal. Mellan Graciosa och Lanzarote finns färjor, men vi längtar just nu inte till turiststroken. Här finns två byar, inte många invånare, några butiker som har det viktigaste och ett par restauranger. Internetkaffeet öppnar åter den 1. december. I duschen är vattnet så varmt som luften och solen värmer upp det. Turisterna som kommer hit på vintern vill ha lugn och ro. Man kan hyra rum eller apartments, man kan tälta eller segla hit som vi. Ön är mycket torr, vattnet kommer från Lanzarote där de avsalta havsvatten. Havet är rent och mer än 20 grader varmt. Människorna här är lite avvaktande, men när man har varit här i mer än en vecka börjar de känna igen en. De gillar och prata med oss, trots att vi inte förstår så mycket. Hamnchefen är otrolig snäll och talar även lite engelska, han hjälper med allt han kan.
Graciosa visade sig vara perfekt för att koppla av och reflektera lite. Vi har under de gångna månaderna fått så otrolig många nya intryck av olika kulturer och människor att vi behöver lite ro nu.
Vi är nu 3 svenska båtar här; Chiquitita, Nanoq och vi. Vi umgås mycket med varann.
Sylvia och Arne har upplevt så otrolig mycket under deras seglingar, så det är ett stort nöje att lyssnar på dem.
Men så hände det som är allas mardröm, Sylvia på Chiquitita fick en hjärtinfarkt. Hon hade inte de vanliga symtomen och tog det hela inte riktig på allvar i början. Men allt gick bra, efter sjukhusbehandling med kärlröntgen och en insatt stent är hon åter hemma på båten.
Vår vindgenerator laddade inte längre som han borde. Med Arnes hjälp mätte vi effekten och han dömde ut regulatorn. Det var bara att ringa till Sun Wind i Stockholm, vi har jo fortfarande garanti. De skickade också ett nytt kretskort till oss. Tyvärr hade de ingen erfarenhet av utlandsförsändelse och skickade paketet med Schenker International. Paketet kom inte längre än till Barcelona. De skickade ett nytt kort och denna gången kom vi överens att det skulle skickas med vanlig post till Svenska Kyrkan i Las Palmas.
Dagen innan vi lämnade Graciosa dök en märklig båt upp. Det var tre killar ombord som kom roende. Det var alldeles för intressant och vi bjöd in de till kvällsmaten för att få veta lite mera om deras bestyr. En av de tre ska ro ensam över Atlanten i början på nästa året, vilket en av de andra killar redan gjorde i fjol. Tja, vad kan man säga: vi är imponerade. På de här länkarna hittar ni deras hemsidor: www.hun-solo.hu och www.atlantix.eu .
Det var alltså åter dags att klarera ut och segla vidare. Nästa mål var Las Palmas på Gran Canaria. En resa på ca ett dygn. Etappen var lugn, men det var inte trevlig att segla nära öarna. Sjön var gropig och vågorna studsade åt alla håll. Hamnen i Las Palmas är Spaniens tredje största hamn. Marinan är helt ok och vi betalar 42 EUR per vecka inkl. el, vatten och dusch. Las Palmas är åter en riktig storstad med allt vad det innebär. Andra veckan blev några båtar utsatt för tjuvar. De smög ombord tidig på morgonen innan det blev ljust och stal allt de snabbt kunde få med sig. Besättningarna var ombord men märkte ingenting, det gäller att låser på natten fast man är ombord. Julhandeln var i full gång och bortsett från trafiken gick det hela väldig lugnt till. Här tar man sig tid att handla, allt diskuteras noga med varuhuspersonalen. Människorna här är otrolig snäll och hjälpsam. Ankomstdagen ville vi hälsa på Sylvia på lasarettet, vi gick upp till gatan och frågade en man efter vägen. Han talade bra engelska och erbjöd sig att ordna taxiskjuts åt oss. Men så ändrade han sig och ville skjutsa dit oss, det var ingen omväg för honom, sade han. Han följde med in till lasarettet och hjälpte oss till rätt avdelning. Han ville absolut inte ta emot några pengar. Las Palmas är ett bra ställe att fylla förråden och att fixa båten för fortsatt resa. Det finns nästan allt att köpa. Livsmedelsmarknaderna brukar köra ut varorna till båten om man handlar för mer än 60 EUR. Och det är jo ingen konst när man ska bunkra för minst 2 månader. Vi ångrar att vi inte köpte fler köttkonserver i Sverige. Här finns inte mycket att välja på och så är konserverna även dyra. Det finns inte heller annat än vetemjöl (vanligt, fullkorn och rostad). Så bakningen blir lite ensidig.
Tillsammans med Sverker besökte vi Svenska Kyrkan i Las Palmas. Vi fick ett hjärtligt välkomnande, Lennart och Norma Thylander är två hjärtans goda människor. Torsdagen före jul skulle de ha en trivselkväll och Lennart frågade oss om vi inte ville komma dit och berätta lite om långfärdsseglingen. Och så blev det. Det blev en trevlig kväll med mycket sång och berättelse. Tiden gick fort i Las Palmas, vi fick besök av församlingsmedlemmar och prästen med fru kom på julaftons förmiddag. Via Svenska Kyrkan köpte vi både julkorv och Janssons frestelse. Julaftonen firade vi tillsammans med Sverker. Sverker hade bjudit Lennart in att segla med honom på Juldagen. Det var första seglats för honom. Även jag följde med och dokumenterade det hela med kameran. Det var skoj att segla, nu ser jag fram emot nästa etapp. Men vi ska ligga kvar några dagar till här. Vi har inte hunnit se något annat än Las Palmas.
Annandag Jul var det så dags för Sverker att kasta loss, hans mål är Brasilien. Om allt blir som han planerar kommer vi inte att träffas på en mycket lång tid. Det känns ledsamt, vi tillbringade mycket tid med varann och har haft väldig trevlig. Vi önskar honom en fin tid med positiva upplevelser, goda vindar och säkra ankringsplatser.

God Fortsättning på 2008!

Ja kära vänner, nu börjar det dra ihop sig! Vädret har stabiliserats och vi är så gott som klart med alla förberedelser inför nästa etapp. I dag är den 8. januari 2008 och som det ser ut kasta vi loss någon gång denna vecka med mål Västindien. Vi har inte bestämt än om vi ska segla via Cap Verde, det avgör vi efter vägen. Nu ligger det ca 2700 nautiska mil framför oss och det känns mäktigt. Seglingen kan ta allt mellan 3 veckor och drygt en månad, beroende på väderförhållanden. Det blir mycket horisontskådning. Det betyder att det dröjer ett tag innan vi kan höra av oss här igen, så ha tålamod!

upp

Cap Verde ( 10.jan - 27.feb 2008)

Vi lämnade Las Palmas den 10. januari 2008 på eftermiddagen. Vindarna var svaga i början och det kändes bra med en mjukstart. Det upplysta Gran Canaria syns långt på natten. Vinden tilltog andra dygnet och vi fick reva storseglet lite grann. Rolf fick napp ett antal gånger men fiskarna ville inte fastnar så riktig. Andra dygnet till sjöss började storstaden släpper sitt tag, vi började drömmer otrolig mycket och ibland trodde man sig höra röster utanför båten. Tur att det var lika för oss båda. Tredje dygnet när jag hade vakt började rullen snurrar igen, ja den släpper väl igen, tänkte jag. Men jag tog tag i fiskespön och bromsade upp lite och då kände jag att fisken hade fastnat ordentlig. Jag öppnade dörren och ropade efter Rolf, men ingen reaktion. Så jag började själv veva in firren, ibland gick det bra sedan tog han tillbaka lite lina och så höll jag på tills jag fick se den äntligen. Jag gjorde ett försök till att väcka Rolf, men han sov djupt. Jag fick till slut upp den lilla tunfisken i båten, igen bjässe precis, men min första och jag var riktig stolt. Vi fick två fina måltider av den.
Natten till dag fyra blev vinden allt friskare och vi tog först storseglet ner. Innan det blev ljust var vi tvungen att byta genuan till en mindre fock. Att det alltid ska vara på natten! Vi gjorde fin fart men vågorna var nu ganska höga och i utförsbackarna gjorde vi ibland mer än 10 knop. Vågorna kollade många gånger i aktern om de kunde ta sig in till oss, men vår lilla Yvette lyfte fint i sista ögonblicket och det gick bra. Men då finns ju alltid vågor som har en liten annan riktning och de såg till att vi blev blöta, men vad gör det när det är varmt både i vatten och i luft. Under denna resa såg vi inte en enda delfin. Vakten på sennatten, som också kallas hundvakt, kunde vara ganska påfrestande.
Det är svårt att hålla sig vaken och man längtar efter morgonen. Jag försökte med lite styrketräning i den mån det nu går och det hjälpte att få fart på blodtrycket.
På förmiddagen den 16. januari ankrade vi upp i Palmeira, på ön Sal i Cap Verde.
Nu hade vi alltså kommit till Afrika, klockan fick ställas tillbaka en timme till. Vi pumpade upp jollen och åkte i land med alla papper för inklareringen. Poliskontoret hittade vi snabbt och det var inte alls något krångel. Allt uträttades hos Polisen. Vi lämnade våra pass och båtdokument hos honom, våra pass kunde vi hämtar färdigstämplade på eftermiddagen. Våra båtdokument får vi tillbaka när vi klarerar ut. Vår första intryck av ön var positiv. Vi hade blivit varslat att det skulle finnas dingyboys här, men ingen dök upp. Vi förtöja jollen där den är minst i vägen och om den stör någon så brukar de bara flytta på den. Det känns tryggt här i Palmeira, ingen som tränger sig på och vill sälja en massa tjänster eller prylar. Men det har tydligen inte alltid varit så. Vi fick höra berättelse om rövargäng som härjade här för tre år sedan och plundrade och rånade seglare. Men som sagt nu är det lugnt.
Två gånger i veckan kommer en fiskare ut och erbjuder fisk till oss seglare för en billig peng. Alldeles för sällan tycker jag - alldeles för ofta tycker Rolf. Det går att leva billig om man är uppmärksam, men även här börjar de utveckla turismen och en del priser är anpassade till europeiska nivåer. I Palmeira finns ingen bank och vi fick åka till Espargos. Billigast förflyttar man sig med "aluguer", det är pickups eller minibussar som åker när de är fullsatta eller när det löner sig för chauffören. Man går bara fram och fråga vart de ska, vad det kostar och så bär det av. Okomplicerat och praktiskt. På södra ändan av ön ligger Santa Maria som är öns turistort nummer ett. De bygger enormt och snart tänka de även anlägga en golfplats. Det är rena vansinne, ön är bara öken, sand och sten. Allt dricksvatten framställs genom avsaltning. Men de hoppas väl att de ska kunna utvecklas i stil med Canarieöarna. Och det är ju inte så konstig, Cap Verde är fortfarande mycket fattig och de får lov att importerar mycket mat och annat.
Vi är enda svenska båten här, majoriteten är franska båtar. Tillsammans med "Tom" från Holland gav vi oss ut på en vandring till närmaste berget. Att går i denna värmen är jobbigare än man tror. Även om ön Sal är karg så har den sin charm och det finns en del att upptäcka. Berget vi gick till är 260 meter hög. "Tom" och jag klättrade upp till toppen, jag har nog aldrig gjort en så jobbig uppstigning. Jag fick sätta mig många gånger och vila, men det var ändå inget mot nedstigningen. Berget är brant och det ligger mycket löst material på ytan, jag var faktiskt lite rädd om jag skulle klara det. Söndagar är familjedagar här på ön. Man bada, spela fotboll, kort eller andra lekar. Efter siestan börjar disco för barnen. Det är mycket populärt och man får träffa alla ortens ungar i alla åldrar. En gång kom en liten kille som knappt kunde gå för att ta sig en titt på oss. Tanten var väl inte så intressant men farbrorn med det vita skägget den skulle han kolla in lite närmare. Så Rolf blev snabbt utnämnt till barnvakt och lillen kände med lysande ögon på skägget. Mamman var nöjd, hon fick vara ledig en stund.
Så sakta tänker vi nu på fortsatt resa. Vi ska handla lite, fylla på vatten och väntar på rätt vind. Vattnet vi tankade i Las Palmas var inget vidare, det duger bara till matlagning. Här har vi dessutom hittat bra vetemjöl till bröd. Färsk frukt och grönsaker är lite svårare, men lite finns.
På kvällen 1. februari drog vi upp ankaret och tog kurs mot Sao Nicolao. Vi kom fram till Porto do Tarrafall på eftermiddagen. Då det var lördag brydde vi oss inte om inklareringen. Även här i Cap Verde får man lov att klarera in och ut på varje ö hos hamnmyndigheten eller Policia Maritima. Varje gång betalar man en liten avgift på ca 50 kronor. På söndagen firade Tarrafall årets karneval. De hade pysslat ihop en karnevalsvagn, det fanns livemusik och många dansande och sjungande invånare. Årets ämne var HIV/Aids. Myndigheterna gör en hel del för att göra invånarna medvetna om problemet. På måndagen var det stor karneval i Riebeira Brava.
Alla på ön tillgängliga bilar åkte i skytteltrafik fram och tillbaka så att alla kunde vara med om denna tillställning. Så istället för karneval på Trinidad blev det karneval på Sao Nicolao. Trevlig var det och man var mycket mån om
att vi skulle njuter av det hela. Vi var inte precis många turister där.
Om och om igen blev vi frågade om vi gillade karnevalen, om människorna var trevliga och om vi gillade
Cap Verde. Även på Sao Nicolao stannade vi två veckor. Ön är jättefin och vi vandrade i den mån vi orkade i värmen. Vi kollade på byns grisar och getter, fick en guidning genom trädgårdsodlingarna och åkte upp till en bergsby. Varje gång man tog fram kameran blev alla jätteglada. Och när vi sedan kom tillbaka med utskrifter av en del foton blev det stort jubel framförallt på barnen. På Sao Nicolao finns ingen flygplats och färjan kommer en gång per vecka. Detta är så klart alltid en stor händelse. Även här lever många på fisket. Det finns en liten konservfabrik på orten. Man bygger många nya hus, de gamla stenhus försvinna mer och mer. En mycket stor del av befolkningen är under 30 år gammal. I motsats till Sal försöker man undvika att soporna ligger överallt. Det finns soptunnor och stora skyltar som uppmanar att man inte ska skräpa ner naturen. Sao Nicolao är en fridfull ö. Vi umgicks en del med andra seglare från Frankrike och Tyskland. Sedan är det ju alltid de vardagliga sysslorna. Vattenlinjen ska rengöras, underhåll på båten, handla, tvätta, laga mat....., precis som hemma. Det är nu i mitten av februari och vi inser att vi är för sent ute för Västindien. So det är lika bra att kolla lite mera på de här öarna.
Nästa mål: Fogo (betyder eld på portugisiska) - en livslevande vulkan!
Överseglingen till Fogo tog ett dygn. Något vi har lagt märke till är att vindprognoserna för Cap Verde ofta är fel. Men nu på vintern är vädret ändå ganska stabilt och vi behöver inte oroa oss för mycket.
På denna etapp såg vi massvis med flygfisk, men ingen hamnade på båten, tyvärr.
Hamnen Vale de Calveiros på Fogo är liten och tyvärr öns enda. När vi ankrade upp log ett fartyg vid kajen. En fransk segelbåt gjorde sig klart för avsegling, de lokala fiskebåtarna drar man upp på land. Det var mycket svall i hamnen. Hamnchefen fick syn på oss och vinkade oss direkt i land för att få inklareringen gjort, för att spara tid gjorde han även utklareringen klar. Vi behövde lite tid innan vi somnade på kvällen, ankringsplatsen var väldig orolig. Klockan 12 på natten ropade plötsligen någon. Det tog lite tid innan vi fattade att det var utanför båten och inte någon dröm. Några fiskare var på väg ut till jobbet och tyckte att vi skulle flytta båten över till andra sidan hamnen där normalt de stora fartygen och färjorna lägger till. Det skulle inte komma något fartyg förrän tisdag morgon och det var mycket lugnare och säkrare där. En gång vaken tog vi upp ankaret igen och flyttade båten. När fiskarna var nöjda lämnade de oss för att själv åka ut i sina små öppna båtar (5 meter lång, 3 man besättning) i den grova sjön. Nämnvärt är att det alltid står någon i båten utan att hålla i sig. När de åker i vågorna dyker det ibland upp ett huvud och ibland är det borta igen. Vi talade om att vi tyckte de var duktiga, men det är vardag för en fiskare, tyckte de.
Till måndag anlitade vi guide och chaufför för en tur upp till vulkanen. Det blev en minnesvärt utflykt med vandring till en liten krater, ost- och vinprovning och slutligen en trevlig lunch. Senaste utbrott var 1995 och det luktade svavel uppe vid kratern. Det fanns en del små hål där man kunde känna hur hettan steg upp. Vid senaste utbrottet förstördes en by totalt och en stor del av vinodlingarna. Tack vare att alla hann varnas tog vulkanen inga människoliv. Vi vågade oss inte på en vandring upp till stora vulkankratern. Den är 2865 meter högt och även om man kunde åka upp en bit med bilen, skulle vandringen ha tagit ca 4 timmar. Vi tyckte knapp 2000 meter höjd redan jobbig, vi lever ju numera bara på havsnivå. I mitten på ön finns en enorm stor, gammal krater. Det är svårt att beskriver hur det ser ut. Där ligger mycket sten, aska och lava från olika vulkanutbrott och det känns som på en annan planet. På Fogo finns naturlig, mycket välsmakande dricksvatten. Så vi passade på och fyllde allt vi kunde hitta. Vi behövde inte betala någonting heller. Fisket är även här mycket viktig. När båten en gång kom utan fångst på morgonen blev det många besvikna som i sin tur skulle ha såld fisk på marknaden.
För att klarera ut från Cap Verde var vi nu tvungna att ta oss över till ön Santiago med huvudstaden Praia. Immigrationsmyndigheterna finns bara på Sal, Sao Vincente och Santiago. Det betyder att någon av dessa tre öar ska besökas vid ankomst till Cap Verde och lika när man ska lämna landet. Överseglingen tog dubbla tiden än vi hade beräknat. Det var helt vindstilla på natten. När vi kom fram till Praia mot kvällen, hälsades vi av två stora grupper delfiner välkommen. Vi har aldrig sett så många delfiner i samma område. De stannade hos oss ända tills det blev mörkt. Och så försvann vinden igen. Med motorhjälp tog vi oss in i hamnen. Det var nog så spännande, sjökort och vår position stämde inte särskild väl överens. Men hamnen var väl upplyst och med hjälp av en fyr hittade vi rätt. Om sjökortsprogrammet hade rätt skulle vi nu sitta på flygplan, på väg hem.
Nästa dag tog vi oss till immigrationsmyndigheten. Kontoret skulle öppna kl. 14:00. Vi väntade och vi väntade. Till slut blev poliserna i förrummet lite nervösa och gav oss ett telefonnummer till tjänstemannen. Vi ringde alltså till Mr. Moreno och han lovade att komma om 10 minuter. Att klockan går lite saktare här visste vi ju..... Han kom i alla fall strax efter kl. 17:00. Sedan tog vi ett taxi över till andra sidan viken för att söka upp hamnmyndigheten. Där gick det betydligt smidigare. Vi fick fylla i de brukliga blanketter och lämna in våra båtpapper. Nu gillar inte vi att lämna ifrån oss våra original, så de får nöja sig med färgkopior. Och frågar de om det är originalen, säger vi självklart ja. Hittills har ingen protesterat. Här i Praia finns lite affärer och en fin marknad för färskvaror. Så nu ska vi fylla på med det som fattas och om allt går som vi önskar lämnar vi Cap Verde på onsdagen den 27 februari. Efter att vi hade lämnad jollen en gång i fiskehamnen ville vi helst flytta på oss. Vi ankrade i stället vid gamla betongbryggan i 5 meters djup på andra sidan utanför hamnchefens kontor. Och gissa vem vi fick som jollevakt: ju Policia Maritima. Deras Kontor ligger i samma byggnad som hamnkontoret. De har tom. erbjudet oss att hämta vatten där. Det är visserligen mera svall på denna sida men vi tycker att säkerheten går före. Vi ska nog tacka de med något gott innan vi lämnar för de vill inte ha betald. Uppe på platå, på torget finns trådlös internetuppkoppling. Inte illa.
Det som bara var tänkt som en kort mellanlandning på vägen blev en och en halv månader av trevlig tillvaro. Vi har inte ens sett hälften av detta land, men vi sätter ändå punkt här.
Sammanfattningsvis kan man säga att Cap Verde är ett paradis för sportfiskare och seglare. Riktig utbyggt är sportfisket bara i Mindelo som vi har förstått. Men vi skulle nog hellre söker oss till Sao Nicolao eller Fogo. Någon som ställer upp bland fiskarna är säkert inte svårt att hitta. Alla vill tjänar lite extra så klart. Och stora fiskar tar de upp, det lovar vi. Kolla bara i fotogalleriet. De vi fick på kroken när vi seglade mellan öarna var alltid för stora för att få upp i segelbåten. Turistsatsningarna är lite vaga. Man kan ju tex. fråga sig varför de bygger ut turismen på Sal där det bara är öken och för det mesta mycket sand i luften. Efter bara någon dag i Palmeira var hela båten och riggen rödbrun av sand. På Sao Nicolao finns ett hotellkomplex som har stått tomt i flera år. Portugisen som byggde det hela hade visst glömt att köpa marken. Och så blev det problem och domstol och så vidare. På Fogo finns hotell och även flygplats. Där såg vi faktiskt några turister. Det dök tom några svenska turister upp i hamnen. Tydligen har det inte spritt sig hur fint Cap Verde är. Hur prisnivån för vanlig resande turister ser ut vet vi inte. Men det vi uppskattade mest av allt här är människorna. De var alltid mycket artiga och älskade att bli sedda. Som helt okända besökare vandrade vi genom byarna och hälsade alla till höger och vänster. Och de blev så glada. Visst får man vara lite försiktig i större orter. Droger och alkohol ställer även här till problem. Vi blev i alla fall aldrig hotat eller trängt. Och det var inga problem att tacka vänlig nej till olika erbjudanden. Båten och jolle fick också vara i fred. Lite tiggeri får man står ut med. Men oftast är de bara ute efter cigaretter, eller barn som fråga blyg efter några eskudos. Några cigaretter har Rolf bjudit på men pengar har vi inte gett utan någon motprestation som jollevakt tex. En sak är säkert, Cap Verde är på väg att utvecklas till ett modernt samhälle. Landet är mycket fattig, så det kommer att ta tid. Men invånarna är stolt över att vara Cap Verdianer och man satsa en hel del på utbildningen. Många talar franska och även engelska. Internetkaffeer finns överallt. Men utbudet på köttkonserver är dålig.

Tack så mycket Cap Verde för en underbar tid!
_________________

Vi hörs om ca en månad från Brasilien!

upp

Atlanten (28. februari - 3. April 2008)

Båten var tungt när vi så gav oss i väg ut på atlanten. Vi hade mat och vatten för 2 månader och vi såg faktiskt fram emot denna etapp. Hur länge skulle vi behöver, hur många squalls skulle vi möta, hur mycket stiltje väntade på oss? Många frågor som skulle få sina svar allt eftersom. Det var ingen idé att jäkta, vi tog en dag i taget. Vi hade riktig fin vind ner till 5 grader norr sedan avtog vindstyrkan märkbar. Ungefär på 4 grader norr mötte vi vårt första squall. Vi skulle precis äta då det började regna. Jag undrade om vi skulle behöver reva seglen. "Nej" svarade Rolf och efter några sekunder "JA!". Himlen hade blivit alldeles svart. Vi tog ner genuan och revade storseglet, sedan brakade det lös. Gud, vad det blåste! Det hela höll på i två timmar och vi följde bara med som vinden ville. Regn hade den inte med sig så mycket. När vinden avtog satt vi åter seglen och började äta. Vinden avtog allt mer till natten och vi blev tvungna att ändra kurs, då hände det något med autopiloten. Han började tjuta och visade inte längre något i displayen. Han reagerade inte heller på våra knapptryckningar. Vi kopplade ifrån han och startade igen - ingen förändring. Nej - det kunde väl ändå inte vara sant. Efter 6 dygn på atlanten lade autopiloten av. Skulle vi verkligen behöver handstyra resten till Brasilien? Att återvända till Cap Verde var inget alternativ, där kunde vi inte få någon hjälp i alla fall. Vi har ju fortfarande garanti på piloten. Rolf kom på att vi kunde använda gamla trasiga autopiloten som styrhjälp. När båten var hyfsat balanserat höll hon kursen länge när vi satt fast rorkulten med piloten. När vi hade kommit ner till 3 grader norr blev det riktig ond om vind. För det mesta fick vi förlita oss på regnskurar för att komma vidare. Vinden var många gånger så svag att den inte ens fyllde spinnakern. Ett antal nätter i rad hade vi ingen vind alls. Det var som om någon stängde av vindfabriken när solen hade gått ner. Det jobbigaste var ändå värmen. Alltid omkring 35 grader varmt, svetten bara rann. Nätterna gav inte särskild mycket svalka heller, havsvatten är ca 32 grader varmt. Gladast blev vi när ett regnskur passerade, då duschade vi och samlade vatten. Nu hade vi ju mycket tid till både det ena och det andra. Men i ärlighetens namn, ingenting orkade vi med. Jag läste inte en enda bok. Att baka bröd var en plåga, då gick temperaturen i ruffen upp till 38 grader. Mitt på dagen kunde man inte gå barfota uppe på däck, om man inte ville bränna fotsulorna reellt.
Det var tur att vi hade strömmen med oss söderut. När vi log och drev så var det i alla fall åt rätt håll.
Vi korsade ekvatorn den 12. mars kl. 02:26 UTC.
Först när vi kom söder om 3 grader syd fick vi lite mera vind. Men även då fanns dagar som vi fick förlita oss på regnskurarnas hjälp. En gång när vi väl seglade med fin vind, ramlade en av våra kuddar i vattnet.
"Kudde överbord!" Nu blev det livräddning, först när man väl försöker hitta något som har ramlat i förstår man hur viktig det är att vara kopplat till säkerhetslinan när man rör sig på däck. All fantastisk "Man över bord" utrustning hjälper inte när man inte kan hitta personen som har gått överbord. Båten förflytta sig mycket på en kort stund och om det då är dålig väder med höga vågor, jag vågar inte tänka.
Under de värsta stiltjedagarna önskade vi oss verkligen en 20 hästar-diesel och många dieseldunkar på däck.
Vi hade kontakt med två fraktfartyg söder om ekvatorn som vi så klart frågade efter väderutsikterna. En av de var mycket psykologisk. Han sa att utsikterna lovade bara fint väder. Jag frågade efter vindprognoserna, då blev det tyst en kort stund. Sedan sa han: "Vi har lämnad San Salvador för två dygn sedan och vi har bara haft fint väder hela vägen". Ämnet var då avslutat och vi förstod att det inte fanns mycket vind att vänta på.
Vad kan vi då berätta om djurlivet?
De få timmar vi kom upp i över 4 knops fart fick vi ofta sällskap av delfinerna. De utnyttjade att vi skrämde fisk och passade på att jaga på sidan om båten eller så simmade de bara en bit med oss. Största antalet jagande delfiner var mellan 50 och 60 individer som simmade i bredd med oss för att sedan ta itu med ett fiskstim. Ett antal gånger hörde vi delfinerna långt innan vi fick se de. Båtskrovet överförde deras kommunikation så vi kunde höra de.
En grupp mindre valar följde med oss under nästan en timme. De trängdes för att komma så nära båten som möjligt och blev ibland irriterade på varann när någon trängde sig emellan.
Fiskelyckan var inte så stor. Fiskarna som nappade tog för det mesta betet med sig och när de visade sig för oss insåg vi att vi aldrig skulle kunna bärga de. Den finaste var ändå en guldmakrill. När hon hade fastnat visade hon sig högt över vattenytan. Vi släppte ner seglen i all hast. Rolf satt länge för att trötta ut henne. Vi fick henne till slut ända in mot båten, men i ett desperat försök att komma undan, lyckades hon linda linan runt kölen. Jag gick ner i vattnet och kollade om jag kunde göra något, men båten rullade för mycket. Guldmakrillen satt fortfarande fast och kom ganska nära mig. Hon var med säkerhet 1,50 meter lång. Då vi inte kunde göra något slet hon sig till slut. Kanske lika bra, det skulle ha blivit väl mycket fisk på en gång. Några gånger blev det napp när vi log och bara drev. Då sökte mindre fiskar skydd under båten, stort misstag. I över en vecka bodde två fiskar under båten och följde med oss oavsett hur fort vi gick. Vi kollade varje morgon om de fanns kvar genom att mata de. Flygfisk fanns en hel del men inte många gjorde misstaget att landa ombord. På natten var man nästan alltid säker napp. Det var en jagande avlång fisk med hemska tänder, den var gott men hade reellt med ben som delvis satt i huden . Jobbig att äta, så vi ställde snart in nattfisket.
Fågellivet var begränsat till de stora viddernas kungar. Havssulor och små stormfåglar såg vi för det mesta. Flera gånger försökte tärnor landa på båten, men vindexen ville inte stå stilla. Två gånger vågade en sig på att sitta på mantåget och på solpanelen. Den på solpanelen stannade hela natten.

Efter 36 dygn till havs förtöjde vi överlyckliga i Centro Nautiko marinan i San Salvador, Brasilien. Vi hade då seglat en sträcka på ca 2100 nautiska mil. Under dessa 36 dygn hade vi sammanlagt 10 dygn stiltje.
Utdrag ur loggboken för dagen med kortaste avverkat distans: "dagens distans: 13 nm; lite vind i början på natten, resten av natten och dagen stiltje, vi driver söderut med 0,8 - 1,2 knop"
Trots att överseglingen tog så mycket tid ångrar vi inget. Vi har lärt oss åter nytt och har ändå tagit det hela med ro. Klart gjorde frustrationen när vi inte orkade något att vi blev griniga på varann. Men vi är fortfarande sams och ser fram emot nya äventyr och vyer.

upp

Brasilien ( 3.April - 2.Oktober 2008)

I marinan Centro Nautiko tog oss ett gäng långseglare emot och hjälpte till vid förtöjningen. De flesta är franska båtar. Vi kom fram på kvällen och slapp då alla formaliteter, det var bara att lägger sig och njuter av sömnen. Men både Rolf och jag vaknade under natten för att kolla läget och för att byter av varann. Vi hade mentalt inte kommit fram än. Marinapersonalen är trevlig och hjälpsam. Marinan är ganska orolig och bullrig, den ligger i stora hamnbassängen som granne till turistbåtarna. I varvet bredvid håller de på att fixa en oljeplattform med mycket slamrande. Så när vi är klara med alla bestyr ska vi leta oss till ett lugnare ställe. Själva staden är riktig stor med ca 2 milj. invånare. På dagarna känner man sig helt säker men man ska nog inte vara ute sent på kvällen. Trevlig och hjälpsam är Brasilianerna. Det är ganska billig att äta ute om man söker sig till de lokala gatuköken. Frukt finns allt man har drömt om och billig är det med. Så vi prova på så mycket vi orkar.
Inklareringen tog lite tid. På marinan fick vi stämpelkortet, sedan skulle vi till "Policia Federal gruppo maritim". Men sekreteraren hade redan gått hem och vi fick komma tillbaka nästa dag. Då var kontoret helt stängt, på väg ut från hamnområdet mötte vi tjänstemannen och vi fick komma dit efter lite diskussion. Även denna dag hade han ingen sekreterare och med mycket dålig humör fyllde han i pappret (1 A4 ark) själv. Nu stod tullen på turlistan. Där gick det ganska smidig, men man ska akta sig mycket noga för att säga emot. På måndagen hälsade vi på hälsovårdsmyndigheten och sedan gick vi till "Capitano dos Portos" med alla våra stämplade papper. Sist nämnda kontor ligger på ett militärt område och män får inte komma in i kortbyxor. Så vid grinden blev det redan stopp. Men jag hade läst om detta och tagit med byxbenen till Rolfs byxa. De satt vi nu dit och sedan fick vi passerar. Det underlätta för resten på alla kontor om man klär sig fin och männen har långbyxor på sig. Vi brydde oss inte och det gick ju bra ändå. Nu får vi stannar i Brasilien för 90 dagar, men vi kan ber om förlängning med ytterliggare 90 dagar. Sedan måste man lämna landet och får inte komma tillbaka samma kalenderår.
På vår första promenad genom staden, när vi letade efter en bank som tog våra kort, såg vi en liten kattunge. Hon satt fastbunden hos en äldre kvinna med en skål torrfoder bredvid sig. Gud så hemsk, tyckte vi. Och efter lite prutande fick kattflickan, som vi nu kallar Bonita, följer med oss till båten. Hon var helt uttorkat och hungrig och efter några försök började hon dricka själv och senare även äta lite. Nu är hon hur pigg som helst och har redan lärt sig att gå på kattlådan. Vi är med katt igen. Vi har varit hos veterinären så hon blir av med alla eventuella parasiter och får sina vaccinationer. Bland annat fick vi kattschampo, det ska blir spännande och se vad hon tycker om detta.
Vi strosa nu omkring här i San Salvador och börjar få upp konditionen lite grann. Det finns mycket gammalt i staden som bara förfaller, man bygger hellre nytt. Det är visserligen höst här men vi svettas dagligen. Hittills alltid 30 grader och mera.
Nu har vi varit i Brasilien i drygt en månad, tiden har gått fort. Vi har pendlat lite mellan Salvador och Itaparica.
Efter en månad fick vi även tillbaka autopiloten från Sao Paulo, där finns enda Raymarine Service. Lite annat småfix har vi också hunnit med. Ett tag log vi tillsammans med "Woy" och "Sea Melody" i marinan. Det var jättekul att umgås med andra svenskar. Tyvärr blev vi i Salvador också rånade. Vi tog en promenad i utkanten av gamla sta´n när tre unga män gav sig på oss. En slet av mig väskan med kameran och två gav sig på Rolf. Rolf slog till killen som viftade med kniven och de försvann. Vi gick och anmälde det hela hos turistpolisen. Det är vardagsmat för de och polisen som tog hand om oss kunde knappt slita sig från sin såpopera på TV´n medan han tog emot anmälan. Känslan sitter kvar och man blir mera försiktig. Vi har aldrig några pass med oss och pengarna bär vi helst närmast kroppen. Den nya kameran lämnar vi många gånger i båten. Marinan i Salvador är ju bevakat dygnet runt och här är alla vakter beväpnade. Kontrasterna mellan rik och fattig är enorma. Det finns en hel del gatubarn som tigger för sin överlevnad.
På Itaparica är det betydlig lugnare. Det liknar lite landsbygden, naturen är jättefin. Alla blommor och växter vi bara har sett i blomkrukor är gigantiska här. Frukt och grönsaker är billiga och goda. I anslutning till marinan på Itaparica finns en fantastisk ankringsplats. På vår förra promenad genom samhället här fick vi se silkeaporna. De klättrade och hoppade bland husen, träden och telefonledningarna. Vi ligger ankrat bredvid en sandbank och vid varje lågvatten kommer folk dit ut med sina små båtar och kanoter. Kvinnorna gräver efter musslor, männen efter sandmask till fisket eller så håvar de små räkor.
Tja och Bonita hon håller oss i gång, hon växer så det knakar och buset tar aldrig slut. Ibland får hon nu vara uppe på däck, håven ligger alltid beredd. Hon älskar att hänga över mantåget, framfötterna och huvudet utanför båten resten inne. Jag blir nog alldeles gråhårig innan hon är stor. Att bada henne i baljan går för resten fint.
I dag har vi den 8. juni. Vi väntar sedan i fredags på vind för att kunna segla över till Itaparica igen.
Vinden kom i dag men nu har magsjukan slagit till och vi ligger kvar i Salvador.
Förra veckan seglade vi i floden Rio Paraguacu och låg ankrat några dagar vid Maragojipe, en mindre stad. Ivan som vi träffade för ett tag sedan i Salvador hade tipsat oss om detta. Han bor själv med sin sambo Sonja i Maragojipe och ordnar med utflykt åt oss seglare och andra turister. Orten är fin om än inget spektakulärt, invånarna är nyfikna, många försörjer sig på lantbruk eller fiske. Fiskarna verkar alltid vara glad, kl. 5:30 på morgonen paddlar de redan sjungandes ut till sina nät. Längs floden växer mycket mangrover. På lördagar är det marknad, då kommer bönderna från alla håll med färska och billiga grönsaker och frukt. Det säljs även kött, fisk, skaldjur, maniokmjöl och lite annat. Transporterna sker på alla sätt: med åsnor, hästar, nötkreatur och enstaka bilar. En del djur skeppas i små båtar över floden till marknaden. När man ser alla färska matvaror vet man först inte var man ska börja och sedan inte när man ska sluta handlar. Och handlar man mycket går det alltid att anlita en av pojkarna med skottkärra för transporten.
Vi ville gärna se ett lite mer genuint Brasilien, så vi anlitade Ivan och Sonja till en heldagsutflykt. På morgonen hämtade oss en fiskare med kanot vid segelbåten. Bara det var spännande, vi hade känslan av att välta när som helst och fiskaren stod i bakändan på kanoten och paddlade. Vi åkte först genom landsbygden och njöt av den fantastiska naturen. Området är mycket kuperat och det mesta landarbete sker för hand. Vi stannade till när det var intressant, bland annat såg vi på hur man gör mjöl av maniok och hur de bränner rom av sockerrör (caschasa). Vi hälsade på en byskola och åkte sedan vidare till Sao Felipe, där vi åt lunch. Nu finns det här i Brasilien något så fantastisk som kilo- restauranger, det är buffé där man plockar det man vill och sedan betalar man ett kilopris. Klart blev det alldeles för mycket mat på tallriken, men vi ville ju smaka på allt. På eftermiddagen fortsatte vi vår resa fram till Cachoeira. En fin gammal stad med många historiska byggnader. Vi kollade även på "Dannemans" cigarrtillverkning, ok det var bara tillverkningen för turister vi fick se, men intressant var det. Ingen av oss frågade efter kvällsmat. Vi hade en fantastiskt dag tillsammans med Ivan och Sonja. De visade oss precis det vi ville se. Jag tog ca 90 bilder under dagen, många fina minnen. En sak är klar, vi ska segla upp i floden igen. Att vi inte har mycket motorkraft att bjuda på gör inget, vind och tidvatten hjälper. Och kommer vi inte fram på en dag så ankrar vi för natten och fortsätter nästa dag.
Ett bra sätt att se sig omkring i Salvador är att åka buss. Att åka buss är säker även om det ibland blir lite reklam och försäljning på bussen. Det finns flera konkurrerande bolag som täcker hela sta´n med sina linjer. Billig är det också, vanlig buss kostar 2 reais (1 real = ca 3,7 kronor) och buss med luftkonditionering kostar 4 reais. Priset gäller oavsett hur långt man åker. Rolf räknade bussarna vid hållplatsen nära marinan, det passerade åt båda håll
sammanlagt 98 bussar på 15 minuter. Inte illa! Men vi får väl tillägga att de flesta bussar är gamla Volkswagenbussar och har sett bättre dagar.
Efter några dagar vid Itaparica och i floden Paraguacu seglade vi åter till Salvador. Höjdpunkten av vår vistelse vid Itaparica var vår besök hos Anders och Betulia Eriksson med dottern Alma i Tairu. Anders är svensk och Betulia är brasilianska, efter många år i Sverige bestämde de sig för att flytta till Itaparica. De hittade en fantastisk tomt direkt vid havet med några sommarhus på. Tomt och husen var i dålig skick och de har lagt ner massor med jobb och pengar för att förvandla det hela till ett litet paradis. I gästhusen finns olika stora lägenheter som de nu hyr ut över internet. Ni hittar deras hemsida under www.boibrasilien.com .
Vi blev helt hänförd av deras ställe och framförallt imponerat över det de har gjort.

Vid Itaparica var det även dags för Bonitas första "katt över bord" - äventyr. I full fart skulle hon hoppa upp på mantågsvajern, det gick så klart inte. Hon sam till rodret och väntade där för att bli upplockat. Några timmar senare åkte vi vid lågvatten till sandbanken och trodde hon skulle undvika vatten i fortsättningen. Nä, vattnet är varmt och när matte och husse kan vada i det så kan Bonita med.
Vi seglade sedan åter in i floden Paraguacu och ankrade på flera ställen för att se oss lite omkring. Vi gjorde ett strandhugg på ön "Ilhe do Monte Christo", där kollade vi omkring i djungeln och fascinerades av alla växter och insekter. Vi ankrade vid en ruin av en gammal befästning, sedan fortsatte vi till Sao Francisco. I byn var vi de enda turister och alla var jättetrevlig. Vi kollade på Franciskanerklostret, som bara delvis är intakt, men jättefin. Nästa dag seglade vi över till Maragojipe. Vi gjorde två jättefina utflykter med Sonja och Ivan. Sonia und Ivan hittar ni på www.soniva.ixtro.net . På midsommarafton åkte vi till Coqueiros och åt fantastisk god, lokal mat hos "Renato". Marknaden i Maragojipe missade vi inte heller och sedan seglade vi sakta åter tillbaka till Itaparica. Åter i Salvador fick Bonita sina sista vaccinationer och vi har fått våra visum förlängt. Otrolig att vi har varit här i tre månader.

Den 7. juli kastade vi för sista gången loss från Salvador. Vårt farväl av marinapersonalen blev lite känslosamt. Vi hade fått fin kontakt till killarna som jobbade var dag för vårt välbefinnande. Vi seglade över till Itaparica för att bunkrar vatten där. Vår plan var att segla nästa dag vidare norrut, men en envis förkylning hade överfallit oss och vi låg kvar till den 12. juli. Nu kände vi att vi ville göra ett försök. Det blåste hårt när vi kämpade oss kryssandes ur bukten vid Salvador. Väl på kurs norrut fick vi frisk till hårt medvind hela vägen till Recife. Vi ville egentligen göra mellanstop i Maceio och Suape, men det blåste för hårt för att angöra dessa hamnar. Den 15. på eftermiddagen var vi framme i Recife. När vi passerade hamninfarten blev oss 15 minuter innan tidvattnet skulle vända utåt igen. Vi körde med både motor och segel, men ett fraktfartyg och två bogserbåtar blockerade, halvvägs in, vägen åt oss. Då kunde vi bara lägga oss vid kajen och vänta på kvällen. Så klart kom hamnpersonalen och undrade varför vi la oss där. Men det blev inga problem och alla var vänliga. Med nästa tidvatten och lite mindre motvind gick vi till "Pernambuco IATE Club", en liten marina. Där plockade vi en mooring och somnade lyckliga. Nästa dag gick åt för att göra lite ordning i båten och för vila. Eduardo, clubbens vaktmästare, hälsade på ombord och förklarade allt för oss ( på portugisiska så klart). Nästa morgon kl. 7:00 hämtade Eduardo oss vid båten och följde med oss till myndigheterna. Det var nog bra, för dem verkade mindre organiserat än i Salvador. Vi betalar 5 reais (ca 19 kr) per dag på mooring, dusch ingår. Hamnen är inte något attraktivt område och vattnet är väldig förorenad. Men de människor vi har träffat här hittills är väldig trevlig. Närmast marinan finns en by/stadsdel som heter Brasilia. När vi promenerade dit första gången, ville jag helst inte sätta min fot där. Det är trångt, för vårt öga lite fattig och otrolig många människor. Rädslan för att bli rånad kom upp igen. Men nu har vi handlat där och vandrat runt i kvarteren lite grann. De flesta verka glad när de se oss turister. De är inte blyga av sig och prata gärna på, även om vi inte förstår mycket.
Pernambuco IATE Club grundades den 18. juli 1949. Vi hade turen att få vara med om deras 59-års jubileum. De började med en kappsegling. Sedan bjöd de på fin brasiliansk mat till lunch. Efteråt delades priserna ut. Det var en fantastisk stämning. Även han som drog rundningsbojen med sig fick ett pris; en boj i miniatyr. Det hela kändes som att vara med en stor familj. Så om ni har vägar förbi Recife nästa år denna tid, missa inte deras 60-årsdag!
På vägen hit till Recife började Rolf känna av värk i ryggen. Efter nästan en vecka hade det tyvärr bara blivit värre. Vi frågade Eduardo om råd hur vi kunde komma i kontakt med sjukvården. Han pratade med andra på marinan och så kom en hel apparat i gång. Restaurangchefen Christina ringde en bekant hos turistpolisen, samtidig som hon konsulterade sin läkare. De ordnade så vi fick åka sjuktransport till ett av de offentliga lasaretten. Då vi inte har någon sjukförsäkring som gäller här, fick Rolf gratis sjukvård och transport. Läkaren talade engelska, men utan Eduardo hade det varit jobbig. Bara att förstår sig på hur systemet fungerar är inte det lättaste. Läkaren hade inte tid att undersöker Rolf, men han skrev ut medicin efter vad vi talade om för honom. Nu får vi väl se hur det går.
Nu har det åter gått drygt en vecka. Rolfs ryggen har blivit betydligt bättre, om än inte bra. Vi har i alla fall gjort en utflykt till stadscentrumet och till ett köpcenter. Vi åkte med buss båda gånger, även här i Recife billig och säker. Vi blev förvånade över antalet affärer i staden. Det kan inte vara många som klarar sig i långa loppet. Priserna är här helt klart lägre än i Salvador. Men vi blev flera gånger varnade i staden att vi skulle se upp för ficktjuvar, de var välorganiserade ligor. Hade det inte varit för kattsanden och bussresan, så var köpcentret en stor besvikelse. Här i Brasilien är köpcentren tydligen tänkt för de som har det väl ställt. På bussen tillbaka fick vi sällskap av några gymnasieelever. Vi fick igång ett samtal med två av flickorna. En talade lite engelska, hon viskade till sin kompis vad hon skulle fråga. Kompisen kunde inte engelska, men hon var inte blyg att upprepa. De undrade om vi gillade Recife och när Rolf svarade att han gillade brasilianska kvinnor blev det jubel i bussen. Flickorna talade om för alla som inte hann uppfatta hans svar. När vi gick av bussen mötte oss många skratt och glada farväl.
Under tiden i Recife hann vi även med en utflykt till Olinda, som finns på världsarvslistan. Olindas historiska del har en fin atmosfär. Vi vandrade runt i gatorna som nästan var folktomma och besökte "San Francisco Conventet" som är i ett fint skick och verkligen sevärd. Bussresan dit och tillbaka var enkel med hjälp av busspersonalen. Detta är en sak som vi har sett på alla ställen vi har varit i Brasilien. Åker man buss kan man inte komma bort, personalen bryr sig enormt. Resten av tiden i Recife gick åt för många vardagliga ting. Vi handlade, fixade på båten, umgicks med andra seglare och Rolf besökte tandläkaren. Tandläkarbesöken njöt han av, det var en ny "Dentista popular", där jobbade bara unga kvinnliga tandläkare. Dessutom var det faktiskt billig om man jämför med Sverige. Den 27. augusti, efter drygt en månad, lämnade vi Pernambuco IATE Club och Recife med alla fantastiska människor där. Hjärtat var tungt och jag (Diana) saknar Jean, Bob och Eduardo. Denna sidan av resandet vill man gärna skjuta åt sidan, det gör ond att lämnar vänner man alldeles nyss har hittat och som man kanske aldrig får se igen.
Seglatsen till nästa stopp (ett dygn norr från Recife), Cabedelo/Jacare var utan problem. Vi fick mer vind än utlovat och fick därför vänta tre timmar i vågorna, utanför infarten till Cabedelo, innan tidvattnet vände åt rätt håll. Strax före hamninloppet dök tre stora valar upp, alldeles framför båten. Nu är många valar på väg söderut för att föda sina ungar. Inne i floden mötte oss en hård motvind och vi valde att ankrar i lä av en liten ö. Vi tyckte motorn gav ingen effekt och började leta felet. Nåja, det var inte så konstig, propellerbladen var fulla med snäckor och annat fint. Efter en snabb renskrapning gick det betydligt bättre att ta sig vidare in i floden till Jacare. Vi ankrade upp utanför "Jacare Yacht Village", som ägs av en fransman, Phillipe. Här ligger en hel del båtar från alla världens hörn. En del besättningar har lämnat sina båtar, för att resa hem till Europa, under regntiden här. Ankringen här är lite speciell, det blåser ganska mycket och när det är spring, kan det utgående tidvatten komma upp i en hastighet på 5 knop. När tidvatten sedan vända inåt mot vindens riktning, åker båtarna som galen omkring. Varje båt har sin egen dans, då krävs mycket plats och att ankaret sitter. Men har man otur och båten snurrar runt åt samma håll hela tiden, då kan man i slutändan börja dragga i alla fall. Jacare är en brasiliansk turistort och det är bra att det inte är högsäsong nu. Nära marinan ligger en hel del barer och restauranger. Själva fiskebyn är liten och gör inte så mycket väsen av sig. Vi handlar för det mesta i byns lilla affär som bjuder på allt vi behöver. Som det ser ut nu, blir Jacare vårt sista stopp i Brasilien. Våra visum går ut 1. oktober, inte för att det vore något problem, en del seglare bryr sig inte alls om myndigheterna. Men vi har hittills skött detta som man ska, för oss är det som att respekterar landets regler. Man ska ta seden dit man kommer.
Vi har besökt Joao Pessoa per buss och tåg. En fin stad med mycket grönt och sevärd gammal stadsdel. Vi har varit på stranden i Jacare och kollat på atlanten, handlat en hel del och skrapat botten på vår båt. Tidvatten kan ibland vara riktig praktiskt. Vi har hunnit med en utflykt till närmaste by på andra sidan floden och gjort en liten rundresa på floden med en av de lokala vattentaxin. Längs floden växer det nästan bara mangrover, men det var sevärd och rolig ändå. Atmosfären här på ankringen är väldig trevlig, alla hjälpa varann och var och en får vara som han är. Nära marinan finns även ett båtvarv där man får hjälp med alla båtproblem. På kvällarna satt vi ofta på båten och kollade på alla bränder på andra sidan floden. Det är kontrollerade bränder, där man elda upp resterna av sockerrörskörden. De verkar har bra grepp om det hela med lite folk.
Nu har vi den 29. september. I dag har vi varit till "Policia Federal", till "Receite Federal" och till "Marinha do Brasil", det vill säga vi har klarerat ut ur Brasilien. Det hela tog oss ca 30 minuter i Cabedelos hamn. Sedan försökte vi hitta en bankomat som ville spotta ut lite pengar åt oss. Men konstig nog gick det inte, där vi kunde hämta pengar förut, blev det bara "kommunikationsfel". På vår bank är allt ok, så vi hoppas att det inte har något med alla finansiella kriser att göra. Då kan det ju faktiskt bli jobbig. Inom de närmaste dagarna ska vi nu alltså lämnar Brasilien. Vilket fantastiskt land och vilka fina människor vi har mött. Men vem vet, kanske en dag.........
Até logo!

Som vårt nästa mål har vi utsett Kourou i Franska Guiana. Resan dit kommer att ta omkring 10 dygn, beroende på hur vädergudarna är med oss eller mot oss.
Ha det bra tills dess!

upp

Franska Guiana (14. oktober - 1. november 2008)

Från Jacare i Brasilien till Kourou i Franska Guiana seglade vi 1440 sjömil och behövde 12 dygn för denna etapp. Vi hade fint väder hela vägen med lite varierande vindar, tre dygn tyvärr bara svaga vindar. Strömmen var med oss och periodvis riktig stark, vilket vi var tacksam för. Så nu är vi åter på norra halvklotet av jorden. Passagen över ekvatorn var odramatiskt och skedde även denna gång på natten. På denna etapp hittade vi en hel del flygfisk på båten, som var mycket uppskattat av Bonita. Rolf fångade även en fin Guldmakrill på vägen. Vi hade tagit en rutt långt bort från kusten, men ändå såg vi många fiskstim när vi passerade utanför Amazonasfloden. Det är väl mycket näringsrikt vatten. Vi såg många stora Guldmakrill som försökte komma åt småfiskarna under båten. Fint att se på men för stort för att fiska upp. Som alltid när man har legat stilla ett tag, tar det några dagar innan man får sjöben igen. De dagarna kan vara ganska så jobbig, för man får ju ändå lov och sköter allt som ska skötas. Inseglingen till Kourou hittade vi med hjälp av waypoints från internet. Väl framme vid första bojen var kanalen mycket väl markerat. Kusten här är väldig grund och för att stora fartyg med raketbränsle ska kunna tar sig in, muddrar man oavbrutet. Alldeles utanför Kourou ligger de berömda Ile de Salut, med bland annat Djävulsön. Vi ankrade upp i Floden vid Kourou den 14. oktober. De flesta som stannar upp här är Fransmän. Men det finns även en tysk båt och efter några dagar fick vi sällskap av finska båten S/Y Neptune, som vi redan hade mött i Jacare. De har varit ute i många år och besökt ca 80 länder under tiden. Inklareringen var enkelt och inte så noga. Vi är ju så att säga i Frankrike, alltså åter i EU. Själva Kourou är inte mycket att se. Prisnivån är hög, typisk Frankrike. Men vi hittade till slut en liten discountshop där vi kunde acceptera priserna. Vid Kourou ligger även rymdcentret, där man skjuter upp satelliterna med Ariane-raketen. Kvinnan på inklareringen var så snäll och ringde åt oss, för att boka tid för ett besök där. Man får lov och anmäla sig i förväg och vid besöksdagen måste man har passet med sig dit. Så på måndagen den 20. tog vi dingen upp för floden och sedan liftade vi resterande bit med ett ungt par till rymdcentret. Medan vi var på området behöll de våra pass. Området är mycket stort, de olika avdelningar ligger långt ifrån varann. Vi började i Jupiter-styrcentralen, där förklarades en hel del. Men förutom en film som var dubbat till engelska, talade de bara franska. Det var verkligen synd, men vi tyckte det var kul att se det hela i alla fall. Hela visningen tog tre timmar och vi skjutsades med en buss omkring på området. På vägen tillbaka till dingen plockades vi upp av två kvinnor som hade varit på samma visning. På människornas vänlighet fanns verkligen inget att klaga. Men värmen, det gnällde vi en del över. Franska Guiana ligger nära ekvatorn och det tar på kroppen. Ville man uträtta någonting, gjorde man det tidig på morgonen eller sent på eftermiddagen. Den 27. oktober klarerade vi åter ut. Vi talade om för tjänstemannen att vi ville stanna kvar två dygn vid Ile du Salut, och det var helt ok. Det blev 5 dygn istället för två, men vi blev inte kollat av polisen och då gick det bra. Det är bara 10 sjömil från Kourou till Ile du Salut, men vi fick motvind ute i den muddrade kanalen och var tvungen att kryssa hela vägen. Nej det gillade vi inte, knappt fick man upp farten, var det dags att slå igen. Till råge på det hela blev reglaget för motorn för hett och Rolf fick mycket jobb att fixa det hela. Öarna var mycket intressanta att se. Vi besökte först St. Joseph, där vi såg på alla ruiner efter fånglägret. Det måste har varit rena helvetet i den fuktiga värmen, med alla insekter och sjukdomar. Överallt stod förbudsskyltar för att beträder byggnaderna, men ingen brydde sig. Enda skylten vi ansåg berättigat, var den som varnade för fallande kokosnötter. Kokospalmerna växte precis överallt och nötterna damp ner lite varstans. Vi passade på och plockade några med oss. Nästa ö blev Ile de Royal, den största av de tre öarna. Där fanns flera byggnader, en del fortfarande intakt som kyrkan, hotell, museum och andra bostäder, men även ruiner från fånglägrets tid. Från denna ö gick förr en linbana till Ile de Diablo, som transporterade både fångar och förnödenheter. Att landa på Djävulsön med båt är mycket svårt. Starka havsströmmar och mycket svall gör att man håller betryggande avstånd. Det var fina dagar och det ständiga svallet förberedde oss för fortsatt segling. Lördag morgon lyfte vi upp ankaret och satte kurs mot Paramaribo i Surinam.

upp

Surinam (3.november - 28.november 2008)

Seglingen började med svaga vindar, andra dygnet tilltog vinden och vi gjorde fin fart. Tidig på morgonen fångade Rolf en fantastisk god fisk, tyvärr vet vi inte vad den heter. Vi kom lagom vid lågvatten till yttre bojen, nu var det ca 10 sjömil till flodmynningen och ytterligare 10 sjömil till Paramaribo. I början lite kryss men med mycket plats åt båda sidorna och medströms blev det inga bekymmer. Nästan på timme två dygn efter vi hade lämnat Ile du Salut kastade vi ankare i Surinam River. Ganska så trött lade vi oss och föll i djup sömn. Någon signalerade utanför båten, men jag ville inte vakna. Till slut var jag ändå tvungen att kolla vilken envis j... det var som tutade hela tiden. Ruffnedgången var öppen och när jag kollade ut såg jag en polisbåt bakom oss. Så fort de såg att vi var vaken, kom de ombord för att notera alla personliga och båtens uppgifter. Tor och Mary på Neptune hade redan kommit några dagar före oss och vi fick god hjälp av de för att hitta myndigheterna. Först åkte vi till "Immigration"-kontoret, där fick vi besättningslistan stämplade så vi fick stanna i 7 dygn. Efter det åkte vi till ministeriet, där vi kunde ansöka om visum. Avgiften för visumet (30 EUR per person) betalade vi på Centralbanken och med kvittot gick vi åter tillbaka till ministeriet, så att de kunde börjar bearbeta våra ansökan. Redan nästa förmiddag var våra visum klara. Nu hade det kommit en båt från Scottland och de fick nu följa med oss på myndighetsvandringen. Efter vi hade hämtat våra visum, skulle vi till Militärpolisen. De var helt oförstående och skickade iväg oss. Sedan bar det åter av till "Immigration"-kontoret, där fick vi nu stämplar i våra pass. Nu skulle vi egentligen uppsöker tullen. Men kontoret vi skulle till renoverades och ingen fanns där, så vi skippade det hela helt enkelt. Nästan alla myndigheter hittade vi i gamla staden. Och efter två dygns springande fram och tillbaka, hade vi redan hunnit se en hel del. En fin gammal stad med fantastiska träbyggnader, men det fattas tydligen en hel del pengar för att underhålla allt. Den 6. november seglade vi resterande 9 sjömil upp till Domburg. Här ligger ca 15 båtar från olika håll. Det finns några moringar, men annars är det ankring som gäller. Vattenkvalitet är mycket bättre än i de andra floderna vi har varit. Vi ligger ovanför huvudstaden och där finns inte så många människor. När tidvatten har gått utåt ett tag duger flodvatten till disk, dusch och tvätt. Även på båten växer det inte längre något skägg. Tillsammans med Neptune seglade vi längre upp i Surinam River, tyvärr blev det bara 9 sjömil längre in stopp på grund av en alldeles för låg bro. Men naturen var bedårande fint. Vi skippade tanken på att köpa en resa in till regnskogen, för nu var vi jo redan där. Vi ankrade på olika ställen och njöt av skogens musik. På vägen tillbaka till Domburg hittade vi utloppet från en smal bäck/kanal. Vi ankrade utanför och tog oss med dingen två timmar uppströms, ingen konst när man väntar på rätt tidvattenström. Vi belönades av ett mycket rikt fågelliv och aporna på sidan om. Vi stannade och gick i land, men det växte för tät, för att vandrar längre in. Jag skulle sprätta iväg en pinne från min påse, när den plötsligen började röra på sig, gissa om jag hoppade högt. I Surinam hittar man så gott som alla folkslag och religioner. Alla har kommit hit för många generationer sedan, men håller sina matvanor och kultur vid liv. Det talas "Dutch", vilket är det holländska språket och hittills har alla vi har mött även kunnat engelska mycket bra. I staden ligger en Synagoga och en Moshe alldeles bredvid varann. Alla är mycket trevliga och här i Domburg känner vi oss även helt säker. I huvudstaden träffade vi på några tiggerier, men det är som i alla storstäder. Man får hålla koll på sina väskor. Att röra på sig är i Surinam åter mycket lätt. Det finns bussar och båtar som kör till de olika byarna och huvudstaden. En riktig tidtabell finns inte, bussarna avgår när de är fullsatt, men det dröjer inte länge, då det bara finns plats för 25 - 30 personer.
Igår kväll, den 15. november, åt vi middag ombord hos Tor och Mary. Mary lagar fantastiskt god thailändsk mat. Kvällen blev mycket trevlig. När vi kom tillbaka till vår båt förstod jag direkt att någonting var fel. Bonita kom inte upp för hälsa på oss. Rolf kollade efter ombord, men hon fanns inte där. Tidvattenströmarna är mycket starka här i floden och de hade gått upp för floden hela kvällen. Jag åkte först till de närmaste båtarna i strömriktning för att se om hon hade tagit upp sig där, men nej. Vi åkte sedan upp för floden och kollade längs med stranden. Gud så ledsen jag var. Men efter ca 1 km såg vi två lysande ögon och där satt hon. Hon hade tagit upp sig på en trädrot bland några buskar. Oh så glad vi blev, att kunna ta ombord vår lilla, blöta missa igen.
Resterande tid i Surinam gick mycket fort. Ett bra ställe att ligga stilla ett tag. Men vi hade jo bara visum för en månad och till Jul ville vi vara på Trinidad. Den 26. november seglade vi ut till Paramaribo och klarerade ut nästa dag. Sedan satte vi sprätt på resterande kontanter och förberedde oss för nästa etapp. På morgonen, den 28.november drog vi upp ankaret och satte kurs ut ur Surinam River, till Tobago. Vi klarade oss ut ur floden och tillräcklig långt ifrån kusten innan tidvattnet vände, helt utan motor. Vi är så van att planerar våra resor på detta vis, att vi inte längre tycker det är konstigt. Men skippern på en Engelsk båt talade om för oss: "We were talking about you in Jacare, witch speciell people you are. With your boat without a real engine". Det var jo bra, att de inte tyckte, att vi är speciella för övrigt.

upp

Tobago ( 2.december - 13.december 2008)

Från Paramaribo till Charlotteville på Tobago seglade vi 477 nautiska mil. Det började lugnt, men vädret blev sämre och sämre dess längre norrut vi kom. Andra dygnet fångade Rolf en riktig bjässe till fisk. Han kämpade länge, innan vi fick tag med huggkroken. Men fisken hämnades djupt innan vi fick död på den. Han lyckades riva ett djupt sår i Rolfs fot. Det var inte bra, sår till sjöss brukar ställa till med problem. Vi gjorde rent och tejpade ihop såret.
Sista dygnet till sjöss fick vi redan under dagen några squalls på oss, Rolf lyckades undvika de flesta. På eftermiddagen blev vädret allt sämre. Vi tog ner Genuan och fortsatte med bara storseglet. Under natten blev vinden allt hårdare, vår vindgenerator låste sig gång på gång, för att han snurrade för fort, vilket aldrig hänt förut. Tur att vi inte har någon vindmätare. Senare delen av natten, fick Rolf sköter seglingen, nu kändes det mycket obehaglig. Vi seglade i halvvind och brottsjöarna gick över sittbrunnen många gånger. Vågorna var 4-5 meter höga. Vi märkte under resan att vi hade en läckage och fick pumpa ut vatten varannan timme. Vattnet kom in vid bultarna till roderskeddan. Vi revade storseglet en bit och hoppades på att vädret snart skulle ge med sig. Men först mot soluppgången blev det lite mindre vind och då var vi framme vid nordöstra udden av Tobago. Vågorna var fortfarande stora och när vi äntligen kom i lä i "Man of War Bay" pustade vi ut. Där log Charlotteville och nu var vi i Västindien. Som på de flesta ställen kände vi igen några båtar på ankringen. Vi hittade en fin plats och plockade fram alla dokument för inklareringen. Men så kom "överraskningen", en av våra datorer hade under sista natten blivit blött. Inte navigationsdatorn, som stod framme, nej. Datorn jag brukar redigera hemsidan med och som låg väl undanstuvat i sin väska hade drabbats. Bultarna till en av mantågsstöttorna ovanför datorn hade läckt. Så nu förstår ni kanske varför ni fick vänta på resebreven. Charlotteville är ett litet samhälle, som man kan kalla typiskt Västindiskt. Allting gungade när vi gick upp till tullen och immigration, det var efterverkan efter nattens sjögång. Tulltjänstemannen lyckades först att ge mig blanketterna, vi förstod inte riktig varför de hade så bråttom. Killen på immigration greppade då våra pass och fyllde i blanketterna själva. Vilken service, tyckte vi. Men de väntade ett kryssningsfartyg och ville bara bli av med oss möjligts fort. Största problemet blev språket, jag förstod inte många ord. Men de talar jo engelska här, tänkte jag, eller? Jodå, men de sväljer hälften och resten uttalar de så fort att man inte förstår särskild mycket. Efter 10 minuter var inklareringen klar och vi åkte tillbaka till båten för att vila. Rolfs sår hade blivit blött på resan och vi tog hand om det igen. Men det hjälpte inte, till slut blev det inflammerat. Vattnet i bukten är rätt så rent och vi hade ankrat nära ett rev. Det var jättekul att snorkla och se alla färgglada fiskar. Bara Bonita gillade inte när jag gled runt båten, Rolf fick alltid passa henne, så hon inte hoppade efter. Runt Charlotteville är det ganska bergig och det krävde en del att vandrar omkring. Men fint är det. Med busslinjen kunde vi åka över till Scarborough, en resa på 1 1/2 timme. Man fick se halva ön, mycket fint. På Tobago finns ingen riktig lugn ankringsvik, då ön sträcka sig från sydväst till nordost. Förhärskande vind är nordost - ost. Så vi hade alltid lite svall. Människorna tar det väldig lugnt och skratta bara åt vårt stressande. De är mycket artiga och hälsa alltid. Det fanns inga "Dingyboys", och det var ingen risk att lämna dingen olåst vid stranden eller över natt i vatten. Vi stannade tio dygn, sedan ville vi komma till Chaguaramas på Trinidad för att ta upp båten på land. Vi ville lämna Tobago på en lördag och gick därför till klareringskontoret för att fråga hur vi ska göra med utklareringen. Det fanns bara tulltjänstemannen på plats, så vi berättade för honom hur vi hade tänkt. Han funderade lite och erbjöd sedan att vi kunde komma sen fredag eftermiddag och klarera ut. Det gjorde vi och hade inga problem. Lördag strax före lunch seglade vi vidare till Trinidad.

upp

Trinidad (14.december 2008 - 20.januari 2009)

Vi hade hygglig vind till eftermiddagen men sedan gick det trögt. Seglen bara slog och det blev tråkig. Lunchtid, på söndagen närmade vi oss sundet där man tar sig in i "Gulf of Paria". Vi visste inte när det var lågvatten och därmed inte om vi kunde tar oss in. Vattnet strömmar alltid norrut i sunden mellan Venezuela och Trinidad, men efter lågvatten är strömmen mycket svagare och ger oss chansen att segla in. Tänk, vi hade tur igen. När vi närmade oss första och smalaste sundet "Boca de Monos", började det blåsa reellt. Samtidig fick vi se fiskebåtar som valde detta sund. Då var det bara att hänga på. Vinden blåste rakt in i sundet och vi passerade med 5-6 knops fart. Nu var det lätt vidare till Chaguaramas. Vi gick med båten direkt till Tullbryggan och 20 minuter senare hade vi klarerat in och handlat det viktigaste. Någon övertidsersättning frågade de inte heller om. Vi körde ut till ankringen och lade ut all kätting vi äger. Det är 18 meter djupt. Måndag var vilodag och första orienteringar gjordes. Tisdag ordnade vi med Power Boats så vi kunde lyfta båten. Det fungerade fantastiskt. Nästa dag strax för lunch ropade damen på kontoret över VHF och vi åkte till kranen. Rolf körde båten och jag tog dingen med en båtshake beväpnat. Killen vid "Travelliften" skakade på huvudet och sade:"Lady, you don´t need a boathook, we are here!" Och så var det också, de skötte allting i ett fantastiskt lugn och med stor rutin. Vi fick båtbotten tvättat med högtryckstvätt och sedan satte vi igång. Mellan skeddan framför rodret och skrovet fanns en glipa på en sida, där hade vattnet kommit in. Bultarna satt som berg, men vi var tvungen släppa på det hela för att kunna fästa det åter ordentlig. Nu undrar ni säkert varför det hade släppt. När vi seglade över Atlanten till Brasilien, seglade vi på någonting stort. Vi vet inte riktig vad, det var ingen container men kanske en sovande eller död val. Det började läcka lite med tiden och nu ville vi få ordning på det hela. Chaguaramas är perfekt för att meka på båten. Här finns allt man behöver och tillräcklig med konkurrens, så att priserna inte blir allt för högt. Dessutom har man nog världens största databank, alla andra seglare och varvspersonalen, när man behöver hjälp. Efter 5 dygn, den 22. december sjösatte vi igen. Då var läckan fixat, botten var målat och friborden polerade. Den 23. åkte vi in till Port of Spain, till ett hospital. Efter allt jobbande och gående hade Rolfs fot blivit sämre igen. Nu var såret tre veckor gammal och hade fortfarande inte läkt. Vi hoppade på en "Maxitaxi" (busslinjer med minibussar) och frågade efter kliniken. Chauffören skulle tala om för oss när vi skulle gå av. Men så kom vi till terminalen och vi undrade om han hade glömt oss. Nej, nej, vi skulle sitta kvar och han kollade en gång till namnet på kliniken. Sedan åkte han bara med oss som passagerare iväg. Oh, tänkte vi, det kommer säkert att blir dyrt. Han stannade utanför kliniken och tog inte ett öre mer än vad han fick betald som buss. Såret blev undersökt och Rolf fick Antibiotika. Nu efter några dagar börjar det ser lite bättre ut.
Här i Chaguaramas ligger minst 400 - 500 segelbåtar. En stor del ligger på land, många har legat där länge. Vi har träffat en del andra svenska och skandinaviska seglare och på Julafton blev det knytkalas. Hanna, som är Skandinavernas kontaktperson, bjöd på skinka och vi andra kompletterade med dem brukliga läckerheterna och dricka. Det blev en mycket trevlig kväll.

Tänk, vad tiden går!

Vi önskar er alla en God Fortsättning på det nya året 2009!

Mellan Jul och Nyår åkte vi en dag till Port of Spain. De hade faktiskt "Mellandagsrea" där. Vi hittade en bra bärbar dator till bra pris. Nyårsaftonen firade vi ensamma i lugn och ro. Det var allmänt ganska lugnt på ankringen. Den 5. januari började alla verkstäder åter jobba. Vi lämnade vår autopilot till "Goodwood Marin" och de lovade att fixa den på garantin. Men vi fick autopiloten tillbaka med en gammal motor och skruv isatt. Det kallade vi inte garanti. De ursäktade sig med att det skulle ta så lång tid att få en ny reservdel. Vi bad de att lämna autopiloten tillbaka som den var innan och att vi skulle fixa problemet själv. Rolf hittade en bra lösning och nu fungerar autopiloten åter fint. Tyvärr måste man säga att de vanliga pinnpiloterna, där elektroniken och den mekaniska delen sitter i samma enhet, inte håller länge om man seglar mycket. Men vi räknar att vi kan köpa flera pinnpiloter för priset av ett vindroder.
Från Chaguaramas hade vi fått nog nu. Innan vi skulle vidare, seglade vi tillsammans med finska "S/Y Neptune" ut till Chacachacare. Ön som ligger närmast Venezuela. Det fanns bara några segelbåtar där, då alla är rädda för överfall från Venezuela. Och vilken kontrast det var till hamnen i Chaguaramas: alldeles lugnt, nästan inget svall och en fin natur. Och spännande utflykter som väntade. På Chacachacare fanns mellan 1924 och 1984 en leprakoloni. Husen och en del inventarier finns fortfarande kvar. En del av byggnationen är fortfarande i hygglig skick och det var nästan kuslig att går omkring. Dem hade byggt upp ett helt eget samhälle där ute på ön, med fungerade elförsörjning, vattensamling och -ledningar, asfalterade vägar och mycket mera. Vi hittade flera kyrkogårdar, frysrum, lagerbyggnader, kyrkor och hospital uppdelade för män och kvinnor.
Längre upp på ön var det rena djungeln, där tog vi oss fram med hjälp av macheten. Vi hittade även ett Papayaträd och några av de fina frukterna fick följa med. Efter några dagar seglade vi tillbaka till huvudön, bunkrade vatten och kollade vädret. Nu var läget bra för att segla norrut. Vinden skulle bli nästan ostlig och inte alldeles för hårt, även vågorna höll sig på en försvarbar storlek. Tisdag den 20. januari tankade vi bensin till utombordaren och generatorn, sedan åkte vi till Customs-bryggan. Utklareringen tog denna gång mycket tid, vi fick åter fylla i en del blanketter och så var det kö. Efter utklareringen fick vi handlar "tax free", det sparar jo alltid lite pengar. Inte förrän klockan var 12:30 (lokal tid) kom vi i väg. Genom sundet ut till öppna havet fick vi köra motor. Tidvattnet hade vi med oss, men vinden rakt emot. I slutet av sundet mötte oss en grov sjö, tidvatten och vind gick emot varann. Men snart var det över och vi satt segel och tog kurs mot Carriacou, Grenada.

upp

Grenada (21.januari - 24.januari 2009)

Vinden blev från början inte riktig så ostlig som lovat, men under natten kunde vi ändra kursen alltmer så vi tog oss förbi huvudön Grenada på ostsidan. Vi valde att segla till den mindre ön Carriacou. Vintertid i Karribien blåser det alltid från nästan samma håll: nordost till ost. Den trevliga medvindsseglingen får man nu åter glömma om man ska norrut. Men bortsett från att det blev blött och en del vågor slog hård i båten gick resan ändå fort. Det är ändå inte samma som att stampa i östersjövågor. Vi seglade 120 sjömil på ett dygn och då är det räknat från att vi lämnade tullbryggan tills vi hade vald ankringsplatsen utanför Hillsborough. Carriacou var inte riktig i vår smak. Det finns en del fin snorkling och säkert en del att upptäcker. Men känslan sa oss att vi ville vidare. Så redan den 24. klarerade vi ut för att ta oss vidare till Union Island i St. Vincent och Grenadinerna. Nu ligger öarna som på ett pärlband och man når nästa mål inom ett par timmar.

upp

ST. Vincent och Grenadinerna (24. januari - 2.februari 2009)

Första stopp i Grenadinerna blev Union Island. Vi ankrade vid Clifton, en populär ankring i skydd av ett rev. Det finns en liten marina, barer, affärer och en liten flygplats. På flygplatsen fick vi också klarerar in. På ön är det ganska torrt och all frukt och grönsaker hämtas från St. Vincent. Priserna varierar, en del är hemskt dyrt för våra mått, annat inte. Man får alltid kolla och köpa sånt som de bofasta köper. Men en sak är helt klart, vi känner av att kronan är svag nu, de flesta valutor här är knutna till US-dollarn. Trots att det finns så många båtar här känns det inte trångt. Ankringen ligger helt öppen för den ostliga vinden, men revet gör att vi ligger ändå lugnt. Det blåser hela tiden mellan 15 och 25 knop (ibland mer), vindgeneratorerna ladda batterierna på kort tid. I dag den 28. januari hade vi tänkt segla till Naturparken Tobago Cays. Men vädret ska bli dålig under dagen. Grov sjö och 25 knop vind vill man inte ha när man ska navigerar bland rev och grynnor.
Vi tappade till slut vårt tålamod. Efter några vandringar på ön och fortfarande samma vindar, bestämde vi oss för att fortsätta norrut. Närmast norrut ligger Canouan, där släppte vi ankaret för natten. Nästa morgon hade ett regnområde kommit in. Äsch, vi seglar väl vidare, tyckte vi. Det är jo bara knapp 40 sjömil till Bequia, om än i strömmande regn. Autopiloten tyckte inte som vi, han behöver bara höra ordet vatten, så lägger han av. Men nu hittade vi stället där vattnet tog sig in. Saltet hade lämnat ett vitt spår efter sig. Knapparna var inte helt täta. Rolf gjorde åter kretskortet rent och limmade nu ordentlig, så det inte skulle komma in mera fukt. Även på Bequia mötte oss samma bild, massor av segelbåtar, de flesta charterbåtar. Som tur är finns gott om utrymme. Vi gjorde några utflykter på land och sedan blev del en del snorkling. Vattnet är fantastiskt rent och det är rolig att glider över ett rev och känner sig som i ett jätteakvarium. En dag lockade svängande toner ur kyrkan, när vi kom runt till ingången, insåg vi att det handlade sig om en begravning. Nej, vi gick inte in.
Vi klarerade ut och fick fylla i exakt samma blankett som vid inklareringen på Union Island.

upp

Martinique (3. februari - 9. februari 2009)

Från Bequia seglade vi förbi St. Vincent och St. Lucia. Ett dygns resa till Martinique. Vinden var inte helt som vi hade önskat och det blev lite kryss i slutet. Första natten ankrade vi utanför huvudstaden. Nu är vi åter på en fransk ö och då är det inte så petnoga med klareringen. Nästa morgon kryssade vi till ankringen vid Fort de France. Även där var vi så klart inte ensam. Inklareringen kunde vi sköter via en dator i båttillbehörsbutiken. Det var mycket enkelt och smidig. Redan då sa damen i butiken att det skulle bli strejk på torsdagen, men på fredagen är allt som vanlig. Vi handlade det vi behövde för nästa dag och tog en dag med underhåll och vila. På fredagen var butikerna öppna igen, men inte riktig enligt schema. Vi lyckades ändå på fredag och lördag genomföra våra storinköp inför atlantöverseglingen. På Martinique hittar man alla matvaror och konserver man vill ha till ett acceptabelt pris. Och på Guadeloupe hade de nu strejkat i två veckor och butikerna var tömda på allt.
På våra vandringar genom Fort de France fick vi verkligen känslan av att vara i en stad i Frankrike. Ön är säkert fint och det var synd att vi kom dit under strejken. Men när de på måndagen utlyste generalstrejk och stämningen på land bara blev sämre, gjorde vi oss klart för att komma därifrån. Rolf hade åter lagt ner tid på autopiloten. Man blir jo lite fundersamt, när kopplingarna på kretskortet i piloten inte är skyddat mot vatten och salt. Rolf har nu lagt på några lager med nagellack och det verkar fungerar.
Mot kvällen drog vi upp ankare utan att klarerar ut och tog kurs mot Dominica.

upp

Dominica (10. februari - 15. februari 2009)

Det blev allt från ingen vind till "alldeles för mycket" vind under seglingen mot Dominica. Hårda fallvindar byttes med lätt bris. Sedan den vanliga kryssningen in mot ankringen i Portsmouth. Den här ankringsplatsen gillade vi. Portsmouth en liten ort med egen karaktär och i våra ögon typisk karibiskt. Inklareringen var enkel och tjänstemännen väldig trevliga. De brydde sig inte ett dugg om pappren från Martinique. Inklarering och utklarering gjordes samtidig om man inte ville stanna längre än 14 dagar.
Dominica är en fin ö och de kämpar verkligen för att få igång turismen på allvar men i lagom skala. Människorna på ön är trevliga och artiga. Det blev en utflykt med maxitaxi till Roseau, huvudstaden. Där var det livat, det blev nästan en chock i jämförelse med Portsmouth. Men kul att se den färgglada marknaden och alla fina hus. Vi blev bjudna på våffelmiddag ombord på norska S/Y Lurifaks II, gud va gott. Det är evigheter sedan vi åt några våfflor.
Tyvärr blev det åter reparationer för Rolf. Vår Honda- generator som vi köpte i Salvador hade skurit ihop. Rolf kunde inte förstå varför, oljan hade han nyss bytt och den var ok. När Rolf började skruva, såg han att motorn hade öppnats tidigare. Och när han väl hade plockat isär motorn, insåg vi att vi hade blivit lurade. Delen, som kastar upp oljan på vevstagslagret, hade svetsats tidigare och hade nu gått sönder igen.
Generatorn som vi köpte hos Novotempo i Salvador har alltså inte varit ny, som lovat.
Kvällen innan vi skulle vidare, åkte vi till Crusingbåt-bryggan för att tanka vatten. Det blev lite akrobatik innan jag tog mig upp för att förtöja båten. När vakten kom och såg vår båt, skrattade han bara. "It´s so little!" Nåja, vi tog inte illa upp. För ca 50:- kronor fick vi tanka så mycket vatten vi ville. Vi fyllde så klart allt vi kunde hitta, gott vatten var det dessutom.

upp

Montserrat (16.februari - 17.februari 2009)

På Guadeloupe som ligger norr om Dominica strejkades fortfarande. Så vi seglade förbi och tog oss till Montserrat. Där anlände vi redan kl. 5:00 på morgonen. Vi ankrade och sov några timmar. Efter en fin frukost åkte vi med dingen i land och klarerade in och samtidig ut. En spännande ö men en gungig ankring. Efter inklareringen gjorde vi en liten rundtur med bil. Vi åkte till Vulkan Observations-centrum och såg på en film över de olika utbrott sedan 1995. 1989 förstördes eller skadades 95% av öns byggnader av Orkanen "Ivan". Reparationer och återuppbyggnaden tog 5 år. Sedan 1995 kom det första stora utbrotten av vulkanen och han är i högsta grad aktiv. Ca 2/3 av ön är idag avstängda och ingen bor där längre. Många människor lämnade ön, då deras levebröd försvann. Idag lever ca 5000 personer på Montserrat. All infrastruktur, hus, hotell, hamn - helt enkel allt byggs upp på nytt på norra delen av ön. Vi besökte en vik, där det funnits en hamn och som nu är fylld med aska från ett utbrott. Marken har blivit mycket bördig, där det kommer regn. Grönsaks- och fruktodlingen ser mycket lovande ut. Människorna på ön har en stor framtidstro.

upp

Antigua (17. februari - 25. februari 2009)

Väderrapporten hotade med hårda nordliga vindar om något dygn. Då ville vi gärna vara på en mera skyddat ankring och seglade över till Falmouth Harbour på Antigua. Det blåste bara en lätt vind och vi njöt av en ovanlig lugn segling på 3 - 4 knop. Med 1/3 kvar av sträckan blev det helt stilla. Vi tog motorn till hjälp och när vi kom närmare ön fick vi hjälp av lokala vindar. Solen hann ändå gå ner innan vi nådde fram. Vi hittade en plats att ankra och kollade med stora ögon på alla stora båtar omkring oss. I marinan och även ankrat låg ett helt gäng segelbåtar, i helt ofattbara storlekar och alla med röd topplanterna i masten. Hoppsan, var hade vi hamnat nu? Ja, Antigua är ett ställe där de riktig rika håller till. Intressant att se är "Nelson´s Dockyard National Park" i English Harbour. Där har man byggt upp gamla hus och försvarsanläggningar från förr i tiden.
Annars känner vi oss inte alls hemma här och närområdet till viken för övrigt är riktigt tråkig. Bara vädret tillåter, så ska vi vidare.
Här mötte vi svenska båten "S/Y Bakbrus" igen och det blev några trevliga timmar i sällskap av Anett och Göran. Vädret blev bättre och på onsdagen den 25. februari klarerade vi ut. In- och utklarering på Antigua är tidskrävande, positivt är att alla myndigheter finns i samma lokal. Utklareringen gick till så här: Först går man till hamnkontoret, där kollar de att man har betalt och så får man papper för detta. Med detta papper går man till nästa disk; tullen. Där får man samma blankett som vid inklarering, att fylla i en gång till. Färdig ifylld lämnar man blanketten till tulltjänstemannen som stämplar det hela och skickar en vidare till nästa disk; immigration. Där kollar de åter alla papper, stämplar utresan i passet och sedan är man fri att lämnar ön. Tillkommer att det är alltid en del andra seglare som har kommit eller som vill i väg, det vill säga man får stå i kö vid varje disk.
Vi kom i alla fall i väg lunchtid. Ute till havs fick vi åter se två valar, som vi tror kan ha varit knölvalar. Och senare på eftermiddagen fick vi sällskap av en grupp delfiner. Delfiner har vi inte sett sedan Tobago, de gjorde oss riktig glada.

upp

St. Barthelemy (St. Barts) (26. februari - 28. februari 2009)

Vi hade bra vind på väg till St. Barts och resan gick fort. Otrevlig var bara sjögången som var lite kaotiskt. Vi kom fram medan det fortfarande var mörkt och ankrade i myllret av alla båtar. Några timmar sömn och sedan såg vi oss omkring efter en bättre ankringsplats. Dyningarna fanns överallt men det fick duga den korta tiden vi tänkte stanna. Vi kände inte för att åka i land och sköt upp inklareringen till nästa morgon. Då fick vi klarera både in och ut. Sedan bar det av på upptäcktspromenad genom Gustavia. Orten domineras av skyltfönster och restauranger. Alla de stora "märken" är samlade här och ska locka köpstarka turister till ön. Och många stora "Superyachter" får man se. Flygplanen av mindre storlek går i skytteltrafik mellan St. Martin och St. Barts. Vi hittade några gamla hus från "Svensktiden", såg på en Anglikansk kyrka och besökte öns museum. Helt slut unnade vi oss en öl och en juice; 110 kronor. Ytterligare en orsak att hålla uppehället så kort som möjligt.

upp

St. Martin (28. februari - 10.mars 2009)

Vårt nästa mål hade vi i sikte från St. Barts. I en lätt medvind gled vi till Simpson Bay i Holländska delen av ön. Vi ankrade utanför lagunen nära en strand. Fast ön är liten, så hör norra delen till Frankrike och södra delen till Holland. I praktiken betyder det inte så mycket för oss turister. Mellan Simpson Bay och Marigot ligger en stor lagun med mycket plats för ankring och en del marinor. Inklareringen var enkel, bara att fylla i några blanketter, igen. Ankringen är i de flesta områden avgiftsbelagt, men det är ok, de tar i alla fall hand om våra sopor och dingeparkering finns och är gratis. Efter inklareringen kollade vi lite på orten och jo, det fanns allt vi ville ha. Men nu var dollarn uppe i över 9 kronor och det gjorde att det inte längre blev prisvärd på holländska sidan. På söndagen gjorde vi en dingeutflykt i lagunen. Vi kollade på alla enorma och vanliga båtar och när vi kom över till franska sidan vid Marigot, kände vi igen en segelbåt. Där låg "S/Y Woy" med Einar och Liisa. Vi träffades sist i Salvador i Brasilien och det blev ett glad återseende. De två känner ön väl och gav oss tips för inköp och mera. På måndagen åkte vi åter dinge till franska lagunen och handlade. Flygplatsen ligger nära vår ankring och starten av alla stora flygplan är lite spännande att se. Som tur är gör de strax efter starten en sväng så oljudet kommer inte fram till oss. Landskapet är lik Antigua och St. Barts, det är ganska torrt och buskigt. Vi har legat ganska lågt ett tag nu när det gäller att utforska öarna. Vi har sett väldig mycket under vår resa och känner oss lite trött på turistandet. För tillfället pågår en regatta här vid St. Martin som är jättekul att se på. Själva tävlingen är ute till havs och vi ser inte så mycket, men allt runt omkring är rolig och livat. På kvällarna ligger ca 250 båtar ankrade omkring oss.

Vi förbereder nu en lite längre etapp på ca 750 sjömil (ca 1 vecka). Vårt nästa mål blir Kubas norra kust, hamnstaden Samá, något vi ser fram emot. Så detta blir nog sista resebrev på ett tag. Tillgången till Internet är begränsat, dyrt och mycket långsamt på Kuba. Vi vet inte om det är möjligt att uppdaterar hemsidan därifrån. Men vi lovar att skriva dagbok, så vi inte glömmer något.
Om vår planering håller ska vi lämna Kuba någon gång i slutet av april och seglar tillbaka över Atlanten. Vi vet inte om vi kommer att anlöpa Bermudas eller om vi går direkt till Azorerna. Det beror helt på hur det känns. Från Kuba blir det ca 3000 sjömil innan vi åter är i Europa, det kommer att ta tid (ca 1 månad). Vi har nu mat för ca 3 månader ombord och har köpt in 40 liter alkohol till vår spis. Klart att vi hoppas på god fiskelycka, det är jo alltid ett fint avbrott i konservdieten.

upp

Cuba (16. mars - 30.april 2009)

Den 10. mars, strax före lunch lämnade vi Simpson Bay, St. Martin. Äntligen åter till sjöss och nu, med Cuba som mål, kände vi oss upprymd. Under den 6 dygn långa etappen på 775 sjömil hade vi lite varierande vindar. Men det blåste frisk och vi gjorde fin fart. Efter två dygn på skakiga, ovana ben, trivdes vi där ute. Andra dygnet fick Rolf två fina tonfiskar.

Enligt pilotboken skulle Puerto Samá vara första möjliga inklareringshamnen på norra kusten. När vi närmade oss cubanskt vatten, ropade vi på VHF efter kustbevakningen. Inget svar. När vi närmade oss Samá, försökte jag med de lokala posteringar - inget svar. Nu hoppades vi bara att det inte var något fel på VHF-en. Vi seglade in i bukten och då ropade de äntligen på oss. Vi förstod inte vad de sade, men vi kunde gissa; i Samá fanns ingen inklarering. Vi ankrade upp vid orten och militären kom ut för att förklara detta för oss. Byn såg mycket fattig ut. Många hus var sönderblåsta. Förra årets orkansäsong var för Cuba den värsta på 50 år.
Vi seglade vidare till Puerto de Vita, där det var möjlig att klarera in. Marinan ligger väl skyddat bland mangrover. Vi blev vänlig emottagen. En läkare kom först ensam ombord och kollade om vi var friska, vi fick alltså fylla i en blankett med ett antal frågor angående hälsan. När läkaren gav klartecken kom så hamnchefen, tullen och immigration. De flesta blanketter fylldes i av de själva. Läkare lämnade nu plats åt en kille från hälsovårdsmyndigheten. Han kollade allt ätbart och plantor (Bonitas gräs och en Aloevera), gjorde en massa notiser och smakade misstänksamt på potatismjölet. När vi sedan visade honom matförrådet för vår atlantöversegling, blev det nog för mycket. Att se ca 3 månaders matförråd samlat på ett ställe, när man själv inte har råd med mycket, var för tufft. Efter att alla blanketter var avklarade, skulle båten genomsökas. Två man och en av oss som vittne trängdes för att titta i stuvfacken, under durken och överallt man kunde komma åt. Sedan gick Bonita och jag i land så hunden kunde kolla upp båten. Efter drygt två timmar var allt avklarat. Det var mycket lugnt i marinan och vi sov väldig bra. Efter frukosten började vi ta hand om båten. Rolf hade ett reellt jobb framför sig. Radion och SSB-mottagaren hade slitits ur sina fästen på vägen hit, när en stor våg klappade till oss i sidan. Under dagen kom en Veterinär som undersökte Bonita och kollade vaccinationsintyget. På eftermiddagen kom Tina, vår kontaktperson på marinan och bjöd oss på en välkomstdrink. Hon berättade för oss hur saker och ting fungerar.
I Cuba finns två valutor; den Cubanska Peson och den Convertible Peson (CUC). CUC är i princip en icke existerande valuta, den finns bara på Cuba och kan inte växlas någon annanstans än på Cuba. CUC ersätter så att säga den sedan 2004 förbjudna Dollarn. Turister förväntas betala i CUC, förutom på statliga grönsaksmarknaden och hos någon bagare eller linjebussen. Det finns alltså två sorters affärer; affärer för Cubaner och affärer för de som har CUC. 1CUC = 24 cubanska Peson, 1CUC = 0,85 €. Cubanerna får sina löner utbetalda i cubanska Peson. De får köpa varje månad ransonerade baslivsmedel till ett mycket lågt pris. Men räcker det för att klara sig? Ja, man svälter jo inte ihjäl. Men alla som törs säger det, säger att det inte räcker. Man får alltså lov att skaffa sig CUC! Har man en månadslön mellan 280 och 450 cubanska Peson, är växling knappt något alternativ. Cuba lever på svarta marknaden. Och hur högt de än propagerar sin kommunismen, så finns stora klass-skillnader i samhället. Man kan köpa nästan allt, om man bara har CUC.
Nu behövd vi alltså CUC och enda banken fanns i närmaste turistort. Linjebussar fanns inte. Vi hade att välja på mellan att lifta, som alla Cubaner gör, eller att åka taxi. Det blev taxi. Mest fördelaktig är det att växla EUR, Pund eller kanadensisk Dollar. Absolut inga US-dollar, då får man betalar en straffavgift. Samma gäller om man tar ut pengar via kreditkortet, då dem avräknas i dollar. Med våra nyförvärvade CUC vandrade vi nu genom turistorten Guardalavaca, en av de stora "all inclusive"-områden. Vi förstod snabbt att Cuba inte var något billigt turistmål. Förutom turistmarknaden och stranden fanns inte mycket att se. Så vi åkte tillbaka till marinan. Fattigdomen vi såg längs vägen, blev en liten chock. Utanför marinan ligger en liten by med hamn. Vi gjorde en promenad, alla kollade nyfiken på oss. Vi kikade in i skolan; där fanns 3 klassrum för elever upp till 6. klass. Hade det inte varit för TV:n, kunde man ha trott att det var ett museum från 40-talet. Vi sneglade in i Cubanernas butik (bodega), där dem får sina ransoner - hemskt tomt. Husen i byn var i olika skick; från gamla, dåliga trähus till riktig fina stenhus. De flesta odlade lite i trädgården och höll höns eller någon gris. Människorna var mycket trevliga och artiga. Någon ville sälja oss något av sin ranson och några ville bjuda oss hem. Men vi orkade inte med mera, vi drog oss tillbaka till båten. På lördag kväll samlades vi på en av de kanadensiska båten och hade långa diskussioner om läget. Vi kände nog lika allihopa. På marinakontoret hade vi fått en lista över möjliga ankringsplatser på Cubas norra kust. Hamnchefen ställde ut ett seglingstillstånd för norra kusten och båten blev åter genomsökt av hund. Men sedan bar det av. Vårt nästa mål blev Manati, 58 sjömil längre västerut. Strax innan mörkret kom vi fram och ankrade enlig anvisningar i hamnen. En pensionär rodde ut med tre man och en hund till vår båt. Alla pappren blev åter kollade och hunden genomsökte båten. Nu undrade de vad vi ville i Manati och hur länge vi tänkte stanna. 2-3 dygn, tyckte vi skulle vara trevlig. Då fick vi veta, att vi inte fick gå i land i Manati. Varför? Hamnchefen förklarade, för att de inte hade någon marina?! Vi seglade vidare nästa morgon.
Nu hade vi planerat att kolla på fågellivet vid Cayo Romano, där det skulle finnas tiotusentals flamingon. Vi seglade för ankring till Bahia Nuevista. En bit inåt blev vi stoppade vid en av kustbevakningens posteringar. Vi uppgav alla informationer om båten och oss via VHF. Sedan väntade vi att någon skulle komma. Men ingenting hände. Det tog många timmar innan vi fick veta att vi fick vara i bukten men att hamnen var kommersiell och vi fick inte ligga där. Nästa morgon flyttade vi båten till en bättre ankring och rodde i land. Vi hann bara sätta dingen på stranden, då kom tre militärer med hund och förklarade, att vi inte fick gå i land! Vi bad de att kolla igen. Nej, vi fick inte gå i land. Vi förstod så mycket, att vi var tvungen att ligga i en marina för att får gå i land. Reellt besviken rodde vi tillbaka till båten, tjurade lite och satte sedan segel och åkte vidare. Vi ankrade några sjömil västerut bakom ett rev. Nu blev det livat på VHF-en men vi svarade inte. Ankaret fick inte fäste på korallbotten och efter kvällsmaten gav vi oss av. Nästa marina fanns 97 sjömil västerut vid Cayo Guillermo. Åter passerade vi "all inclusive" turistorter längs kusten. Vid Cayo Coco anropades vi av kustbevakningen och senare av trafikledningen för "Old Bahama Channel", en smal passage mellan Cuba och Bahamas. Vi frågade om de kunde hjälpa oss att hitta infarten till marinan men blev ombett att anropa marinan på kanal 16 via VHF. Där svarade som valig ingen. Vi gjorde alltså ett försök på egen hand och körde, halvvägs in, på en sandbank. Medan vi kämpade för att ta oss loss kom en motorbåt med marinachefen. Med deras hjälp kom vi till slut lös och de lotsade oss till marinan. Varför ingen hade svarat på våra anrop, fick vi inte reda på. Vi var enda gästbåten. Resterande båtar var för dagsutflykter med turister. Vi blev väl omhändertagen och åter granskades alla pappren. Marinachefen talade mycket bra engelska och vi frågade, varför vi inte fick gå i land. Han frågade i sin tur kustbevakningen och vi fick bara bekräftat, att båtbesättningar bara får går i land i en marina på norra Cuba. Varför, det fick vi inget svar på, dem gillade inte alls att prata om detta. Tja, på marinorna kan man i alla fall hyra bil och köra själv till de ställen, där man inte fick gå i land med dinge. Hade jo varit bra om vi fått veta detta redan från början. I broschyren "Cuba for Yachtsmen" fanns ingen upplysning heller. Det blev bara några dagar på Cayo Guillermo. Vi kollade på flamingon och andra sjöfåglar vid några saltdammar. Stranden var jättefin och förmedlade nästan söderhavs-känsla. Vattnet var kristallklart. Men vi är inga strandmänniskor och att hyra bil kände vi inte för. Efter 4 dygn gav vi oss i väg. Nu seglade vi i sjöbris eller svaga sydliga vindar västerut och ankrade varje kväll för natten. I land kom vi inte, det fanns bemannade posteringar hela vägen. Så våra planer att göra affärer direkt med lokalbefolkningen krossades totalt. Fiskebåtarna höll behörig avstånd till oss, de ville väl inte få problem med myndigheterna.
Nästa Marina på tur var Varadero, dit vi anlände den 6.april. Det var enkelt att hitta. Kustbevakningen tog vår ankomst som en liten övning. De körde efter oss, satt på sirenen och övade på att se hotfull ut. Efter vårt anrop via VHF var de nöjda och vinkade oss glad välkommen. I marinan blev det åter hela ramsan med myndigheterna och hund så klart. Varadero kändes ganska bra. Här fanns en del andra båtar, bland annat Debby som har haft båten där i 8 år. Hon kunde ge oss många bra tips. Men bäst var, att det fanns en vanlig ort på gångavstånd utanför marinan. Här var det trevlig att vandra omkring, handla på marknaden eller sitta på uteserveringen. Självklart kollade vi även på Varadero och dess fantastiska stränder. 20 km av vit sandstrand och havet i en färg, som annars bara finns på foto. Vi blev mycket fascinerat av alla olika slags fordon som rörde sig på vägarna. Från hästskjuts, alla de gamla amerikanska bilar till Lada och Moskvich och även många nya bilmodeller. Den 13. april kastade vi åter loss för att ta oss till sista planerade mål i Cuba; Havanna. Det vill säger till Marina Hemingway, som ligger lite väster om Havanna. Sträckan var inte lång och skulle ha klarats av över en natt, vid fin vind vill säga. Nu fick vi bara svag vind under natten och sedan blev det vind från syd. I östra utkanten mötte vi på morgonen på ett otal små fiskebåtar och fick väja för både de och fiskeredskapen. Lite senare under förmiddagen gjorde vi så bekantskap med golfströmmen. Oj då, golfströmmen och vinden emot, då behövs nästan ett mirakel för att ta sig fram. Vi gjorde fin fart genom vatten mot VSV, men så fort vinden avtog, tog oss golfströmmen mot NO. Vi hann fram till marinainfarten vid solnedgången och i resterande dagsljus tog vi oss till inklareringskajen. Klareringen gick smidig och när de såg katten skippade de hunden denna gången. Sedan fick vi vår plats i marinan. Marina Hemingway är som en liten stad, i ett antal kanaler ligger båtarna längs med kajen. Dessutom finns några hotell, affärer, möjlighet att växla pengar och restauranger. Och så finns massor med vakter som kolla varje steg man tar. Går man längs kajen för att handla eller hälsa på någon annan båt, rapporterar de till varann och centralen, att man är på väg. Ville man går till hotellen för att växla pengar, blev man frågade vart man var på väg. Hade man ryggsäck med sig när man lämnade marinan, skulle man först till tullen för att bli kollat.
Vi åkte med en av turistbussarna till Havanna, då fick vi samtidig en liten guidning. Vi hoppade av bussen där vi tyckte det såg intressant ut och strosade omkring på egen hand. De gamla husen är roliga att se på, men framförallt är det nog atmosfären i den trång bebodda gamla staden, som gör den speciell. Varje utrymme är utnyttjat. Tyvärr fick vi inte går in på någon bakgård. Vi gjorde långa promenader genom staden under tre dagar och det fanns alltid något nytt att se. En gång kom vi till något slags byggvaruhus, allt fanns att köpa för CUC. En handdukshållare, alltså en stång man skruvar fast på väggen, kostade omräknad ca en månadslön för en vanlig arbetare. Människorna är mycket trevliga av sig och när vi rörde oss i områden, där det inte fanns andra turister, blev de alltid glad. En gång råkade vi passerar vid en öppen lägenhetsdörr, där det låg bananer och några andra grönsaker till försäljning. Vilket är förbjuden så klart, då staten kontrollerar all försäljning. Men vi köpte i alla fall bananer för några CUC och de blev mer än glad för det. När vi promenerade omkring fick Rolf alltid en massa erbjudanden från kvinnor. Ett helt vanlig sätt att dryga ut familjens inkomst.
Transportmedel fanns det lite att välja bland: turistbussar, linjebussar (alltid proppfullt), taxi, svarttaxi och så kunde man lifta. En gång åkte vi hem med en 1955 års Plymouth (hoppas det stavas så). Chauffören körde bara sidogator och var mycket nervös vid varje polisbil.
För övrigt rörde vi oss en del utanför marinan, där det fanns ett samhälle. En dag fick vi skjuts av Norman från Kanada, som ligger med sin motoryacht i marinan. Vi skulle till svenska ambassaden och be de om hjälp för att kunna deklarerar. Vi lyckades inte att hitta något ställe, där det var möjligt i Havanna. Det finns visserligen internet men vi kunde inte använda vår egen dator och inte heller installerar våra ID på en av deras datorer. Det gick inte så bra med internet på ambassaden heller, men vi fick ringa skattemyndigheten och be om uppskov.
En kväll när vi fördrev tiden med att sitta i sittbrunn, kom så en bil farandes. Det var inga Cubaner så Rolf vinkade de spontant ombord. Vi var tacksam för varje möte och samtal nu. Det visade sig att Gerd (ett manligt namn i Tyskland) var ute med son och svärmor för att titta på båtarna. Han kom så gärna ombord och kollade på vårt lilla rike. Han jobbar på tyska ambassaden med ekonomin och drömmar själv om att segla någon gång i framtiden. Hans hustru är från Mexico och vi blev för följande kväll bjuden på mexikanskt mat hemma hos dem. Gerd och Maritza samt sonen Kai plockade upp oss på kvällen och körde oss till deras lägenhet i "Club Habana". Där bor bara icke-Cubaner i fantastiskt fina lägenheter som är byggd runt den legendariska "Club Habana", där alltså en gång i tiden det berömda cubanska rum destillerades. Vi fick en liten guidning över området, helt fantastiskt. I lägenheten väntade Kai med mamma Maritza och hennes mamma Lourdes från Mexico på oss. Lourdes bjöd oss på Quesadillas. Ett tortillabröd fylld med olika godsaker som var helt underbart. Lourdes brukar släpa dessa tortillas med sig, när hon har varit hem för att hälsa på familjen. Vi hade en mycket trevlig kväll och Gerd skjutsade oss åter hem i sin bil. Spontana möten brukar alltid bli de bästa.
Vi hade gärna velat segla av nu men vädret höll oss kvar en vecka längre i marinan än vi gillade. Varje dag skådade vi de enorma vågorna utanför, när 25 knops vind och golfströmmen krockade med varann. Det är såna ögonblick man börjar blir otålig. En besättning från USA började bli utan pengar och sålde sin generator för att klara av marinaräkningen och Rom-begäret. Och sedan närmade sig 1. maj med alla dess pompösa firanden. Vi bestämde att segla den 30. april. Vinden höll fortfarande samma riktning, rakt emot golfströmmen, men på morgonen var den lite svagare och vi skulle hinna ut på djupt vatten innan helvetet bröt lös. Vi klarerade ut utan några problem och även nu skippade de hunden, han kanske inte tålde katter, vem vet. När vi så seglade i väg såg de länge efter oss. Många av Cubanerna skulle nog vara glad för en bråkdel av vår frihet.

Cuba väckte många olika känslor. Jag själv är jo från före detta östtyskland och Rolf har under ett antal år sett hur det fungerar i öst. Men vi var inte förberedd, att det skulle ge oss så många upprörda känslor. Plötsligen var man åter mitt i detta kommunistiska helvetet av total kontroll. Vi fick inte ta datorn i land, men när ingen såg, visade vi de som var intresserade. Läkarna hade alltid möjlighet att komma ombord för att kolla Rolfs hälsa. Vi satt många timmar med olika personer och pratade om våra och deras liv. Alla sade de, att de vill bli mycket gammal, så de får uppleva förändringarna. Cuba är ett fattigt land och förra årets orkansäsong blev ett mycket hård slag. När människorna berättade om det, började de nästan gråta och sa att de hoppas aldrig mer behöver upplever det igen. Vi såg många förstörda hus och fabriker. Vad hjälper det om staten brukar bygga upp nya hus, när staten nu inte har några pengar. En ung kvinna som nyss hade fått barn berättade, att det inte fanns vatten på sjukhuset så hon kunde duscha. Hennes familj fick ta med sig vatten dit till henne. Visst, utbildning och sjukvård är gratis, men vilken nivå håller den, när det gäller vanlig folk. För turister finns överallt speciella apoteken och sjukhus. En vakt smög en kväll ner till oss i båten, efter vi bjöd in honom. Han hade jobbat i många år som vakt och aldrig sett en båt inifrån. Innan vi for till Cuba hade vi köpt lite småsaker som tvål, pennor, schampo, tandkräm och liknande. Det kändes bra att kunna ge dessa små presenter. Fast ibland fick man känslan att man inte riktig visste var man skulle börja. Behovet var så stort.
Enligt rapporter vi fick av andra seglare, är det betydligt friare att segla på södra kusten av Cuba.
Ändå, Cuba ett fint land med mycket trevliga människor.

upp

Bermudas (11.maj - 18.maj 2009)

Seglingen till Bermudas började hyfsat, men mot lunch, utanför Havanna, tilltog vinden. Och då den blåste rakt mot golfströmmen byggde den upp en grov sjö med korta vågavstånd. Efter en kort stund var vi redan genomblöta, vågorna spolade kontinuerligt över båten. En del vatten lyckades söker sig även ner i båten. Vi får nog täta en hel del på Bermudas, den vanliga sikaflexen tål inte solen så bra. Helvetet höll i sig ett dygn, då hade vi tagit oss tillräcklig långt norrut och golfströmmen ändrade riktningen norrut. Mellan Florida och Bahamas gick det nu undan, ibland 8-9 knop. Norr om Bahamas blev det åter vind från NO - O, vilket gjorde att seglingen blev lite obekväm. Två olika vågriktningar gjorde saken inte bättre. Men efter ett par dygn fick vi våra sjöben tillbaka och livet ombord flöt på. När vi närmade oss Bermudas anropade vi Bermuda Radio och varslade för vår ankomst. De var otrolig hjälpsamma med all information om inseglingen. Via VHF stämde vi av sjökorten och sedan ville de ha dem vanliga uppgifterna om båten. Särskild var, att de ville veta exakt vilken säkerhetsutrustning vi hade ombord. Vi anlände mitt i natten till St. George och tog oss in via Town Cut Channel, det var inga problem. Allt är väl utmärkt och vädret var bra, dessutom hade man hela tiden Bermuda Radio att fråga. Vi fick ankra i Powder Hole, karantän-ankringen tills myndigheterna öppnade nästa morgon. Kl. 04:00 låg vi för ankare och somnade fort. VHF-en hade vi så klart stängt av. Så kl.10:00 väcktes vi av ett intensivt tutande och ropande. Det var pilotbåten som hade fått som uppgift att få liv i oss, vi skulle komma till inklareringen. Inklareringen gick snabbt och vi fick lägga oss bland de andra båtarna. St. George är ett litet pittoreskt samhälle, trevlig att se. Prisnivån är ohygglig hög, 1 liter mjölk 26:-kr. Just nu längtar vi bara att få komma vidare. Så det blir mest prat om vädret. Som det ser ut nu kan vi lämna Bermudas på måndagen den 18. maj.

upp

Nordatlanten (18.maj - 8.juni 2009)

Den 18. maj började vi med att tanka vatten och sedan klarerade vi ut från Bermudas. Strax före lunch kunde vi meddela Bermuda Radio att vi tänkte lämnar St. George. Det var fritt fram och de önskade oss en god segling. Första dygnet blåste det bara en lätt bris och vi fick testa vårt tålamod på direkten. Sedan följde ett dygn med fin vind och så åter flera med lätta vindar, då vi kom ganska nära ett högtryck. Under första natten fick vi bevittna uppskjutningen av en rymdfärja från USA. Himlen var så pass klart att vi kunde se henne ända tills hon lade sig på omloppsbanan för rymdstationen, som passerade lite senare. Det var häftigt! Dag 5, när vi plågade oss framåt i 2,5 knops fart, såg vi en annan segelbåt. De var från Norge och passerade oss motorseglandes. Det kändes nästan deprimerande. Men väderfaxen talade om för oss att det snart skulle bli ändring. Två dygn senare passerade första lågtryck med vindar på ca 15m/s. Då blev det också nytt rekord på tillbakalagd dygnsdistans. Med bara Genua II seglade vi hela 153 sjömil! Samtidig med vinden kom en förfärlig kyla (17grader), långa underställ och tjocka täcken kom fram fort. Efter lågtryck blev det ett dygn med nästan stiltje och högtryck, men nästa lågtryck lurade redan. Denna gång fick vi en "Gale varning", och den varslar då för vindar
mellan 35 och 45 knop (ca 17 - 23 m/s). Vi har ingen vindmätare, men vi uppskattade att det blåste som mest 18 m/s und natten. Tur var att det blev vindar från sydväst och med minsta focken uppsatt, följde vi bara med. När det är sånt väder och sikten mycket dålig hoppas man bara att ingen annan är i närheten. Så följde åter svag vind, följd av hård väder. Denna gången fick vi under nästan 2 dygn mellan 13 och 20 m/s rakt i näsan. Tidvis regnade det ymnig och sikten var lika med noll. Efter detta följde åter lätta till mycket lätta vindar. Och vi som hade vald norra rutten, för vi ville helst undvika stiltje och sånt elände. Men så kom en stabil västlig vind och vi seglade plattläns, med seglen utspirade åt vars en sida, i nästan 3 dygn. Åter ett dygn med stiltje och lätta vinda från norr, vilket bara kunde betyda, att vi hade ännu ett lågtryck att vänta. Men vindarna höll sig denna gången till 10 - 13 m/s och nästan exakt 3 veckor efter vi hade lämnat Bermudas kom vi fram till Horta på Fajal, Azorerna. Fiskelyckan var under hela resan lika med noll. Vi hade bara ett napp av något stort som kapade linan ovanför tafsen. Vi såg någon val på avstånd och några gånger kom delfiner på besök. Vi hade hört från andra seglare att det skulle vara ett rikt djurliv på denna etapp, vilket vi tyvärr inte fick uppleva. Dem sista dygnen blev vi tvungna att segla med mindre segelyta än vad som var möjligt. De undre, främre vanten hade fått ta mycket och på en sida satt redan 3 trådar lös.
Som ni förstår blev det många segelbyten under denna resa, vi använder jo fortfarande vanliga försegel. Inför denna etapp hade vi haft många funderingar, men i egentligen var det inte så jobbig. Om vi bara inte hade frusit så förfärligt.

upp

Azorerna (8.juni - 21.Juni 2009)

Otrolig, så många båtar som redan fanns i Horta eller kom fram nästan samtidig med oss. Och vi som bara hade sett 2 andra segelbåtar på etappen. I hamnen i Horta var allt väl organiserat. Vi fick en plats vid välkomst-kajen anvisat och själva inklareringen gick trots kö fort. För sista gången på denna resa tog vi ner den gula flaggan och åkte till vår plats i marinan. I Horta får man bara ankra om det är fullt i marinan. Och för en så liten båt som våran fanns en fin plats längst in vid fingerpontonerna. Lyckan blev inte mindre, när vi upptäckte att kaffeet på andra sida gatan hade WIFI (trådlös internet), utan login. Det räckte precis till vår båt. Strax efter kvällsmaten gled vi ner i kojarna och sov i ca 14 timmar utan avbrott. Vilken lyx, att få sova så länge man orkar! Nästa dag tog vi lös vanten och gick till båttillbehörsbutiken. Aj då, de skulle faktiskt ha 600 € plus moms för 2 nya vant inkl. infästningar. Som tur var, berättade en annan svensk seglare för oss att det gick fort att beställa wire från Hjertmans i Sverige. Det gjorde vi också till slut hos affären i Göteborg. Det blev ca halva priset inkl. frakt. Och vi vill tacka personalen på Hjertmans i Göteborg att de hjälpte oss så snabbt och fick våra delar i väg redan dagen efter beställningen. Nu fanns det så klart mer att göra här. Städar, göra diverse genomgång och byter erfarenheter med andra seglare. Den "obligatoriska" målningen har vi färdigställt. Vi har nu bunkrat för vidare resa norrut och fördriva tiden med promenader i närområden. Vi giller ön och det är synd att vi inte har någon månad till, att segla runt till de andra öarna. Ja, kanske en annan gång.

I skrivande stund har det nu blivit Midsommarafton. Vi önskar er alla en Glad Midsommar och att ni får lika bra väder som vi har här!

upp

Segling från Azorerna till Warnemünde(Tyskland) (21.Juni - 19. Juli 2009)

Lunchtid den 21. Juni kunde vi äntligen åter kasta loss. Vi kryssade oss fri från Azorerna. De första dagarna fick vi nordliga vindar. Vi seglade så högt i vinden det gick och med en orolig sjö blev det ingen bekväm start. Men vi kom närmare målet och det kändes bra. Så följde ett dygn med stiltje och svaga vindar, åter tålamodsprövande. Dag 6 närmade sig ett lågtryck och det blev fina västliga vindar. Nu började autopiloten åter krångla och gav till slut helt upp. Alla försök av Rolf att får liv i den var förgäves och vi använde han bara för att låsa rorkulten i ett läge. Lågtrycket passerade rakt över oss och vinden vred under ett dygn från sydost till nordväst. Några valar och delfiner såg vi nästan dagligen. En val passerade vi ganska nära, han verkade sova. När vi passerade kontinentalsockeln fick vi tampas med reella vågor. Men efter ett tag lugnade sig det hela igen. Nu hade vi nått Engelska Kanalen och den fina Atlantseglingen var över. I gengäld fick vi sydvästliga vindar och de korta, stökiga vågor gjorde oss inte så mycket. Vår autopilot är från Raymarin och de finns i Portsmouth i England. Där blev det alltså en oplanerat mellanlandning. Vi kom till marinan på morgonen, ordnade med lite kontanter och gav oss iväg med färja och tåg till Raymarin. De har ett eget servicecenter med verkstad. Vi la den isär plockade piloten på disken och förklarade för tjejen där, vad som hade hänt. En månad av garantitiden fanns kvar, men av den ursprungliga piloten fanns jo inte mycket kvar. Jag trodde inte att vi skulle få hjälp på garantin. Men hon skrev bara en rapport, samlade ihop delarna och lovade att hon skulle skynda på reparationen. Det var på morgonen den 7. Juli, på morgonen den 9. Juli ringde mobilen och en trevlig röst talade om för oss, att vi kunde hämta autopiloten. Nej, det gick inte att laga den gamla. Men de hade jo sett att vi hade haft problem nästan från början och att vi helt enkelt hade varit tvungna att meka själv. Så vi fick en ny pilot. Det hade så klart aldrig fungerat hos någon återförsäljare. Överlycklig åkte vi tillbaka till båten och gav oss, så snart tidvattnet tillät, iväg. Men glädjen var kortvarig. Efter bara några timmar började autopiloten låta illa. Rolfs hår stod rakt upp och hans ord passade inte i någon kyrka. Ett lager i drivningen hade skurit, det fanns tydligen något på den lilla axeln, som inte hörde dit. Ok, skruvmejseln fram och den trasiga delen utbytt mot samma del från gamla maskinen. Nu kan Rolf öppnar service för pin-piloter, när vi är hemma.
I Engelska Kanalen är man aldrig riktig avslappnat, det är mycket trafik och vädret kan ändra sig fort. Denna gång hade vi valt att segla den engelska kusten. Dover passerade vi utan problem, Rotterdam klarade vi helskinnad. När vi rundade Hollands nordvästra hörn, blev det åter lågtryck. Inte mycket vind men massor med regn. Sedan lovade vädertjänsterna sydvästliga vindar mellan 6-8 m/s. Underbart tänkte vi, men vart hade vinden tagit vägen? Resterande korta sträckan till Helgoland tog mycket tid. Vi kom i alla fall fram och hamnen på Helgoland var som alltid överfullt. Många andra seglare väntade på utlovat vind. Vi stannade bara i ett dygn. Läget att fortsätter var bra och vi ville absolut inte bli fast där, som för två år. Vi startade på kvällen och seglade under natten in till Elbe och Brunsbüttel. I Elbe höll vi oss hela tiden åt sidan och där det gick seglade vi utanför den markerade farleden. I en sväng tog vi en lite för rak avkortning och så var det stopp. Tur att vattnet var på ingående, efter tio minuter var vi åter flott och fortsatte. I slussen var vi alldeles ensam, vi var nog de första denna morgon. Vi stannade till i marinan i Brunsbüttel i ett dygn. Handlade lite, passade på att duscha varmt och sov allt vi orkade. Tidig, innan de flesta andra hade vaknat startade vi resan genom kanalen. Allt gick fint och på kvällen ankrade vi i en liten sjö bara några sjömil före Kiel. På förmiddagen den 18. Juli slussade vi ut i Östersjön. Slut på tidvatten. Strax efter kl. 2:00 på natten lade vi till i Warnemünde, i den gigantiska marinan "Yachthafen Hohe Düne". Nu blir det kärt återseende med vänner och familj.

upp

Segling från Warnemünde till Gävle (22. Juli - 29. Juli 2009)

Vårt uppehälle i Warnemünde blev lite kortare än planerat. Vädertjänsten hotade med dålig väder över helgen och då skulle vi ha blivit fast i marinan i en vecka till. Det hade blivit för dyrt och så ville vi jo vara hemma till flygfesten i Dala-Järna. Det fanns inte mycket att fundera över avresan. Vi började med svag vind men fick senare på Östersjön fina sydvästliga vindar och sjömilen rullade åter på. Mitt mellan Tyskland och Sverige blev det plötsligt invasion av många olika insekter. Båten var stundvis täckt av blomflugor. Dessutom såg vi getingar, nyckelpigor och olika fjärilar. De hade visst följd med vinden men hamnade till slut oftast i vattnet. I Kalmar hade vi stämt möte med Eva och Magnus, som vi lärde känna i Brasilien. De hade flugit hem före midsommar. Marinan var full när vi kom fram på kvällen, men vi fick plats utanför en finsk seglare. Det blev trevliga samtal med det finska paret ombord, som planerar starten för en långsegling i nästa år. Så kom Eva och Magnus och hälsade på ombord. Skönt att få krama om varann, vi har jo så många gemensamma minnen. Kalmar blev första svenska hamn för oss. Vi kollade helt förskräckt på alla båtar med svenskt flagga, ja just, vi var jo hemma i Sverige nu. Helt ofattbart. Efter en natt, på förmiddagen den 25. Juli fortsatte vi norrut. Vi hade fortfarande fin sydvästlig vind. Från Kalmarsund satte vi kurs mot Gotska Sandön. Vi seglade förbi ön på östra sidan för att få en bättre vinkel till vindriktningen uppöver. Från Svartklubben seglade vi inomskärs till Öregrund. Nu hade vi fått kontakt med några seglarkompisar och bestämde träff på vår favorit - ö Eggegrund utanför Gävle. Vi gjorde alltså ett kort stopp i Öregrund för att handla lite färsk mat. Det var min första svenska butik på 2 år. Jag gick runt, runt, runt och visste inte vad jag skulle köpa. Något jag såg direkt var att en del livsmedelspriser hade gått upp märkbart sedan vi lämnade Sverige 2007. Efter drygt två timmar var vi åter på väg. Den 28. Juli, kl. 23:45 svenskt tid förtöjde vi vid bryggan, vid Eggegrund. Vilken känsla, nu var vi i princip hemma. Det tog lång tid innan vi kunde somna. Många tankar for genom huvuden.
Nästa morgon satte vi upp ett flaggspel med gästflaggorna av de länder vi hade besökt. Vi fick några fundersamma blickar av de andra båtar. "Har ni varit på alla de ställen?" - Ja. "Med den här båten?" - Ja!
Vi träffade bekanta som har stuga på Eggegrund, det blev roliga timmar med mycket prat. Men så väntade vi jo på Kurt. Till slut sade vi till varann: -nu får de snart komma, annars finns det ingen plats att lägga till här.- Och så kom sjöräddningskryssaren in i viken, nu skulle alla bryggplatser vara upptagen. Nej, men väntar! Vem är det ombord där? Jo, Kurt, Olle och Arthur hade fått följa med. Där överraskade de oss reellt.
Strax efter kl. 17:00 startade vi sista etappen. Vi kunde inte se oss mätt på våra älskade hemmavatten och tiden var snart glömt. Infarten till Gävlebukten fick vi som alltid kryssa igenom. Där vinkades vi av Ola och familj med svenska flaggor välkommen. Sedan svängde vi in i Engesbergsviken, oj vad hjärtat slog. Vi passerade Huseliiharen, tog ner seglen och lade till i Engesbergs Båtvarv, kvällen den 29. Juli 2009.
Där hade vi kastat loss 2 år, 1 månad och 27 dagar eller 16844 sjömil tidigare.
Vi hade inte talat om för många att vi skulle komma hem den dagen, men djungeltelegrafen gjorde sitt och vi blev trevlig emottagen. Det här var alltså slutet på vår segeläventyr. Det kommer att ta tid innan vi förstår detta helt.
Hemma i Nås väntade vildmarken in på knutarna på oss. Vi tar ett steg i taget och känner efter hur vi klarar hemkomsten. Det kommer att ta tid med alla minnen och upplevelser som fyller oss.

Vi jobbar just nu på en liten sammanfattning av resan, både teknisk och känslomässig. Vi ska även lägga ut en karta med vår resrutt framöver.

upp